Point of no return

Det första som händer när jag läser vårt andra uppdrag ( två dagar av "internet bonanza"  där vi ska träffa och umgås med okända, länka och tycka) är att jag får lite lätt ångest, samtidigt som någon av mina hjärnhalvor blir lite upphetsad. Detta är upplagt för att jag ska ha två dagar av vånda. Den består i att min gamla vapendragare prestationsångesten får fäktas med den lite nyare följeslagaren självdistansen. Som tur är har de välanvända åren lärt mig att det är okej att inte behärska allt , även sånt som för många andra verkar så himla självklart. Men det är fortfarande jobbigt att kasta sig ut i sådant som jag inte kan kontrollera och utsättas för möjligheten att bli bortgjord eller helt enkelt inte leva upp till mina egna krav.

Måste hitta en strategi!