måndag 25 mars 2013
Lite oordning...
Nu blev det inte kronologiskt när jag publicerade inläggen, så jag kan förstå om det verkar lite rörigt, men jag har inte kommit på hur man ändrar ;-) Man lär så länge man lever.
Reflektion vecka 12. Del 2
Det blev en del effekter av den gångna vecka trots allt, dels fick jag tydligt se vad jag inte kan och det ledde i sin tur tankarna vidare genom hjärnans vindlande, sprakande synapser...till en ny insikt.
Jag har kommit mig själv närmre, i takt med att jag tagit bort gammalt och ovidkommande. Att jag vill skapa för att väcka, provocera eller bara för att det är roligt, står ganska klart för mig nu och jag känner att jag kanske börjar hitta en väg till det. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Om jag vill skapa för att väcka tankar, påverka någons sätt att förhålla sig och agera, bygger det ju på att jag tror att det är möjligt att förändra. Men på senare tid undrar jag om det har någon betydelse, om det går att påverka i den utsträckning att det har verklig verkan. Jag tänker här på att trots att samtidskonsten, vetenskapen - ja alla, uppmärksammar ständigt det vi ofta redan vet, "nya" sociala förhållanden, hotbilder av alla de slag mot barn, natur, djur, vår själ....men vad händer egentligen? Det är lite som om samtidskonsten blir en spegel vi gärna putsar, för att då ser det tillslut bättre ut i spegeln än det gör där vi är. Jag tror inte att vi har det i oss, att förändra vår natur, till något vi inte är men gärna vill vara. Det provokativa blir tillslut platt och verkningslöst och man behöver ta till ett tyngre artilleri för att höras, men det är egentligen ingen som lyssnar. Är det då bättre att sluta visa hur det ser ut, så att människa finge gå runt utan att känna skuld när hon ändå inte mäktar med?
Det konstiga är att jag inte blir ledsen av att tänka så här, för det för med sig en form av frihet, inget ansvar, bara lust. Det är ju grundlärare jag utbildar mig till, men är inte det en form av samtidskonstnär ändå?
Jag har kommit mig själv närmre, i takt med att jag tagit bort gammalt och ovidkommande. Att jag vill skapa för att väcka, provocera eller bara för att det är roligt, står ganska klart för mig nu och jag känner att jag kanske börjar hitta en väg till det. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Om jag vill skapa för att väcka tankar, påverka någons sätt att förhålla sig och agera, bygger det ju på att jag tror att det är möjligt att förändra. Men på senare tid undrar jag om det har någon betydelse, om det går att påverka i den utsträckning att det har verklig verkan. Jag tänker här på att trots att samtidskonsten, vetenskapen - ja alla, uppmärksammar ständigt det vi ofta redan vet, "nya" sociala förhållanden, hotbilder av alla de slag mot barn, natur, djur, vår själ....men vad händer egentligen? Det är lite som om samtidskonsten blir en spegel vi gärna putsar, för att då ser det tillslut bättre ut i spegeln än det gör där vi är. Jag tror inte att vi har det i oss, att förändra vår natur, till något vi inte är men gärna vill vara. Det provokativa blir tillslut platt och verkningslöst och man behöver ta till ett tyngre artilleri för att höras, men det är egentligen ingen som lyssnar. Är det då bättre att sluta visa hur det ser ut, så att människa finge gå runt utan att känna skuld när hon ändå inte mäktar med?
Det konstiga är att jag inte blir ledsen av att tänka så här, för det för med sig en form av frihet, inget ansvar, bara lust. Det är ju grundlärare jag utbildar mig till, men är inte det en form av samtidskonstnär ändå?
Contemporary Asian Art
Vi fick i uppgift att låna en bok från vårt bibliotek på HDK, en bok om något vi inte visste något om tidigare. Tanken var nog att vi samtidigt som vi bekantade oss med bibliotekets samlingar, skulle "vidga våra vyer" en smula.
Jag tillbringade en god stund med att går runt med favoriter under armen (det gamla Göteborg och sciencefiction) tills jag gav med mig och tog fram en bok med en spännande framsida och ett främmande innehåll; Contemporary Asian Art, av MelissaChiu och Benjamin Genocchio.
Den är utgiven 2003 och består av text på engelska och 235 illustrationer, varav 204 i färg.
 |
| Bokens framsida |
Nog om sådana detaljer och över till det mer väsentliga; vad jag tyckte och varför. Jag är glad att jag lånade den, för även om den har tio år på nacken så är den i allra högsta grad aktuell för mig. Den gav mig ett nytt perspektiv på samtidskonst och hur mycket den behövts och behövs i värlshistoriens olika tider. Just det här med olika perspektiv har jag fastnat för, det är något man inte kan ta för givet att det alltid finns ett utbud av. Det har alltid varit vinnarna som skrivit rapporterna och hållit talen, men vem är vinnare och vem är förlorare och vem ska man lyssna på nu när nästan alla kan höras? Vems sanning ska berättas?
Den har flera fantastiska bilder som jag vill dela med mig av, här kommer ett axplock:
Jag finner mig själv sittandes med fler frågor än jag hade när jag öppnade boken och det känns helt okej faktiskt, det är väl det som är meningen med att upptäcka nya saker.
Den har flera fantastiska bilder som jag vill dela med mig av, här kommer ett axplock:
Jag finner mig själv sittandes med fler frågor än jag hade när jag öppnade boken och det känns helt okej faktiskt, det är väl det som är meningen med att upptäcka nya saker.
Reflektion på reflektionen
Det slog mig just varför det är lönt för mig att fortsätta försöka spegla samtiden i olika uttryck; för att erbjuda nya eller andra perspektiv och kanske ställa de frågor någon inte själv kan/vågar formulera. Även om konsten kanske inte kan förändra saker i den mening att man räddar värld eller mänsklighet, kan den bidra till att vi kan fortsätta leva i enlighet med vår natur; nyfiket, djärvt, destruktivt och framåt/bakåt/runt eller hur man nu väljer att se det.
 |
| min tankehjälp |
söndag 24 mars 2013
Reflektion vecka 12. Del 1 & 2
Ju mer jag gräver i mig själv, ju tommare blir jag. Men allt som ska byggas upp på nytt måste väl först jämnas med marken...eller?
Efter den här veckan blir det att revidera mig själv och vad jag egentligen vill och till vilket pris. Jag kan tycka att man spelar ett högt spel med oss, men det är kanske meningen.
Våra veckoreflektioner ska bestå av beskrivningar av; vad vi har gjort, hur och varför, samt vad vi har lärt oss/hur vi har utmanat oss själva. Den har veckan blir det en något kortare reflektion, trots att den består av två delar. Eftersom jag var sjuk under klassens diskussion om teknik och material, som jag har hört förvisso var rätt förvirrade, har jag begränsad uppfattning om veckans innehåll och tema, men den har trots det fått mig att inse att jag kommer att bli en väldigt märklig bildlärare.
Jag vill börja med att berätta om det som var bra och det var att jag sett två filmer/klipp som handlar om barns kreativitet och hur vi ser på den idag, eller snarare; varför vi inte ser den idag. Den första hette "My kid could do that" och är en fantastiskt tankeväckande dokumentär om en fyraårig flicka som blev exploaterad av andras uppfattning av kreativitet. Det andra klippet var en föreläsning i "TED" och ifrågasatte allas vår chans till en framtid om vi fortsätter att utbilda bort kreativiteten ur våra barn. Jag är så glad att jag tog mig tid att leta upp dem på nätet.
Som huvuduppgift skulle vi lista material och tekniker vi vill lära oss och eller använda oss av, för att se var vi själva står och vilken uppfattning vi har om dess betydelse (eller något liknande, jag var ju inte med) och utveckla en rad lärandesekvenser vi ville pröva i en av teknikerna/materialen. Detta lade vi upp på våra bloggar och jag skämdes för min torftiga lista som prydligt och fint blottade mina brister i ämnet.
På sista lektionen tillverkade vi var sin liten bok, där vi förde in det vi kommit fram till i listväg (läs; min skam) samt illustrationer av våra tänkta lärandesekvenser. Alltså tog jag min skam och försökte rita in den i en bok, som om det inte räckte med att jag visste det, nu skulle alla kunna läsa och dissekera den. Jag gjorde ändå så gott jag kunde och blev mäkta förvånad när det visade sig att vi skulle försegla böckerna i lamineringsmaskinen och traska i väg med dem upp till universitetsbiblioteket vid Humanisten och hitta något gammalt arkiv nere i källaren och gömma undan dem så gott det gick....
Så nu har jag begravt min skam i källaren på plan 5, hemlig hylla, och det känns jävligt bra!
Del 2
Det blev en del effekter av den gångna vecka trots allt, dels fick jag tydligt se vad jag inte kan och det ledde i sin tur tankarna vidare genom hjärnans vindlande, sprakande synapser...till en ny insikt.
Jag har kommit mig själv närmre, i takt med att jag tagit bort gammalt och ovidkommande. Att jag vill skapa för att väcka, provocera eller bara för att det är roligt, står ganska klart för mig nu och jag känner att jag kanske börjar hitta en väg till det. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Om jag vill skapa för att väcka tankar, påverka någons sätt att förhålla sig och agera, bygger det ju på att jag tror att det är möjligt att förändra. Men på senare tid undrar jag om det har någon betydelse, om det går att påverka i den utsträckning att det har verklig verkan. Jag tänker här på att trots att samtidskonsten, vetenskapen - ja alla, uppmärksammar ständigt det vi ofta redan vet, "nya" sociala förhållanden, hotbilder av alla de slag mot barn, natur, djur, vår själ....men vad händer egentligen? Det är lite som om samtidskonsten blir en spegel vi gärna putsar, för att då ser det tillslut bättre ut i spegeln än det gör där vi är. Jag tror inte att vi har det i oss, att förändra vår natur, till något vi inte är men gärna vill vara. Det provokativa blir tillslut platt och verkningslöst och man behöver ta till ett tyngre artilleri för att höras, men det är egentligen ingen som lyssnar. Är det då bättre att sluta visa hur det ser ut, så att människa finge gå runt utan att känna skuld när hon ändå inte mäktar med?
Det konstiga är att jag inte blir ledsen av att tänka så här, för det för med sig en form av frihet, inget ansvar, bara lust. Det är ju grundlärare jag utbildar mig till, men är inte det en form av samtidskonstnär ändå?
Efter den här veckan blir det att revidera mig själv och vad jag egentligen vill och till vilket pris. Jag kan tycka att man spelar ett högt spel med oss, men det är kanske meningen.
Våra veckoreflektioner ska bestå av beskrivningar av; vad vi har gjort, hur och varför, samt vad vi har lärt oss/hur vi har utmanat oss själva. Den har veckan blir det en något kortare reflektion, trots att den består av två delar. Eftersom jag var sjuk under klassens diskussion om teknik och material, som jag har hört förvisso var rätt förvirrade, har jag begränsad uppfattning om veckans innehåll och tema, men den har trots det fått mig att inse att jag kommer att bli en väldigt märklig bildlärare.
Jag vill börja med att berätta om det som var bra och det var att jag sett två filmer/klipp som handlar om barns kreativitet och hur vi ser på den idag, eller snarare; varför vi inte ser den idag. Den första hette "My kid could do that" och är en fantastiskt tankeväckande dokumentär om en fyraårig flicka som blev exploaterad av andras uppfattning av kreativitet. Det andra klippet var en föreläsning i "TED" och ifrågasatte allas vår chans till en framtid om vi fortsätter att utbilda bort kreativiteten ur våra barn. Jag är så glad att jag tog mig tid att leta upp dem på nätet.
Som huvuduppgift skulle vi lista material och tekniker vi vill lära oss och eller använda oss av, för att se var vi själva står och vilken uppfattning vi har om dess betydelse (eller något liknande, jag var ju inte med) och utveckla en rad lärandesekvenser vi ville pröva i en av teknikerna/materialen. Detta lade vi upp på våra bloggar och jag skämdes för min torftiga lista som prydligt och fint blottade mina brister i ämnet.
Så nu har jag begravt min skam i källaren på plan 5, hemlig hylla, och det känns jävligt bra!
Del 2
Det blev en del effekter av den gångna vecka trots allt, dels fick jag tydligt se vad jag inte kan och det ledde i sin tur tankarna vidare genom hjärnans vindlande, sprakande synapser...till en ny insikt.
Jag har kommit mig själv närmre, i takt med att jag tagit bort gammalt och ovidkommande. Att jag vill skapa för att väcka, provocera eller bara för att det är roligt, står ganska klart för mig nu och jag känner att jag kanske börjar hitta en väg till det. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Om jag vill skapa för att väcka tankar, påverka någons sätt att förhålla sig och agera, bygger det ju på att jag tror att det är möjligt att förändra. Men på senare tid undrar jag om det har någon betydelse, om det går att påverka i den utsträckning att det har verklig verkan. Jag tänker här på att trots att samtidskonsten, vetenskapen - ja alla, uppmärksammar ständigt det vi ofta redan vet, "nya" sociala förhållanden, hotbilder av alla de slag mot barn, natur, djur, vår själ....men vad händer egentligen? Det är lite som om samtidskonsten blir en spegel vi gärna putsar, för att då ser det tillslut bättre ut i spegeln än det gör där vi är. Jag tror inte att vi har det i oss, att förändra vår natur, till något vi inte är men gärna vill vara. Det provokativa blir tillslut platt och verkningslöst och man behöver ta till ett tyngre artilleri för att höras, men det är egentligen ingen som lyssnar. Är det då bättre att sluta visa hur det ser ut, så att människa finge gå runt utan att känna skuld när hon ändå inte mäktar med?
Det konstiga är att jag inte blir ledsen av att tänka så här, för det för med sig en form av frihet, inget ansvar, bara lust. Det är ju grundlärare jag utbildar mig till, men är inte det en form av samtidskonstnär ändå?
onsdag 20 mars 2013
Materialkanon Uppgift v. 12
En uppgift i två delar; den första i att lista vad material och tekniker är och vad de betyder för mig. Den andra består av att planera en serie lärtillfällen i ämnet bild.
Vad är material för mig? Ja, eftersom jag inte har någon som helst bakgrund eller utbildning i vare sig bild, färg, form, tekniker eller något liknande, eller har hållit på med detta på hobbybasis, så är mina kunskaper begränsade, men någon form av uppfattning har jag likväl. För mig är material hårdvaran man använder för att skapa något och tekniker är mjukvaran; hur man gör det. Men jag vet ändå inte om "kol" är materialet eller tekniken eller både ock...Så vad jag tror att andra tror att jag ska kunna som bildlärare, är hur och varför man målar i akvarell, olja, tusch, collage, skulpterar i lera, plus en massa saker jag inte ens kan namnet på, jag har inte gjort potatistryck på trettio år...Vad jag själv vill lära mig, är hur jag kan överföra min entusiasm samt locka fram kreativiteten och glädjen i mina elever. Ge dem verktyg för att kunna uttrycka sig i bilder, öva sin analytiska förmåga och använda dessa kunskaper i andra ämnen och senare i livet. Så det här med tekniker hamnar någonstans i limbo för mig, glappet känns stort. Jag får se vad Löfstedt säger om detta...
Jag har i alla fall hittat något jag vill utveckla, något som har vuxit fram under vintern/våren och som jag känner har lockat mig från första stund jag läste i läroplanen för bild; foto och fotografering. Här hittar jag allt det jag söker; det estetiska, det politiska, det känsliga, det fantasifulla och det provokativa. Här kan man blanda och ge, tvärämnesprojekt som skoltidning eller som ett enskilt utforskande i det lilla. Vad som är material och teknik här är jag osäker på, men att kameran med tillbehör, är material vågar jag säga, men om det finns några speciella tekniker och vad de heter låter jag vara osagt, men det ska jag ta mig tusan ta reda på!
Eftersom jag inte är bevandrad i några tekniker ännu, tänker jag ta fasta på det jag har skrivit ovan och genomföra ett fotoprojekt med en tvåa, halvklass för enkelhetens skull. Jag vill att de ska få grunden i vad fotografering innebär och därigenom få egen erfarenhet av vad ett foto kan berätta.
De ska i grupper om tre (man lär tillsammans, av och med varandra) lära sig om kamerans funktioner och användningsområden, genom att under en lektion helt enkelt få "leka" med kameran och datorn, jag är övertygad om att de i sina övriga praxis har en stor förförståelse de kan dela. Jag vill börja lägga grunden till förståelsen för ljuset betydelse för stämningar, objektets betydelse med mera. De ska få upptäcka skillnaden mellan ett "snapshot" och en planerad bild, för att se om man kan öka och minska stämningar och budskap. De ska få "pröva på" att vara nyhetsfotograf för att se hur man kan förmedla händelser på olika vis. Jag vill att de ska använda sig av media på ett sätt de kanske inte brukar, att göra egna bildkompositioner och montage av bilder de tagit i ett speciellt syfte.
Jag tänker mig att detta tar sex lektioner och mynnar ut i eventuellt en utställning med vernissage, en nättidning eller vad vi bestämmer tillsammans. Att det är meningsfullt för dem, är för mig nummer ett, det blir den stora utmaningen att få med dem på sin nivå. Alla ska kunna delta och det finns inga "rätt eller fel sätt" meningen är att man ska upptäcka kameran och dess möjligheter.
Om man ska vara ute eller inne beror på vad barnen vill och möjligheterna att lösa det. Vi börjar lektionerna med att gå igenom vad vi ska göra och varför och innan varje lektions slut samlas vi för att prata om vad som var svårt/roligt/lätt etc. och skriver upp vad vi ska göra/ta reda på tills nästa gång.
Jag tror inte det är meningen att jag ska lägga upp hela lektionsplaneringar här, för det blir lite mycket att läsa, men jag hoppas att andemeningen går fram. Fotografier har makt och de har rätt att ta del av den.
Vad är material för mig? Ja, eftersom jag inte har någon som helst bakgrund eller utbildning i vare sig bild, färg, form, tekniker eller något liknande, eller har hållit på med detta på hobbybasis, så är mina kunskaper begränsade, men någon form av uppfattning har jag likväl. För mig är material hårdvaran man använder för att skapa något och tekniker är mjukvaran; hur man gör det. Men jag vet ändå inte om "kol" är materialet eller tekniken eller både ock...Så vad jag tror att andra tror att jag ska kunna som bildlärare, är hur och varför man målar i akvarell, olja, tusch, collage, skulpterar i lera, plus en massa saker jag inte ens kan namnet på, jag har inte gjort potatistryck på trettio år...Vad jag själv vill lära mig, är hur jag kan överföra min entusiasm samt locka fram kreativiteten och glädjen i mina elever. Ge dem verktyg för att kunna uttrycka sig i bilder, öva sin analytiska förmåga och använda dessa kunskaper i andra ämnen och senare i livet. Så det här med tekniker hamnar någonstans i limbo för mig, glappet känns stort. Jag får se vad Löfstedt säger om detta...
Jag har i alla fall hittat något jag vill utveckla, något som har vuxit fram under vintern/våren och som jag känner har lockat mig från första stund jag läste i läroplanen för bild; foto och fotografering. Här hittar jag allt det jag söker; det estetiska, det politiska, det känsliga, det fantasifulla och det provokativa. Här kan man blanda och ge, tvärämnesprojekt som skoltidning eller som ett enskilt utforskande i det lilla. Vad som är material och teknik här är jag osäker på, men att kameran med tillbehör, är material vågar jag säga, men om det finns några speciella tekniker och vad de heter låter jag vara osagt, men det ska jag ta mig tusan ta reda på!
Eftersom jag inte är bevandrad i några tekniker ännu, tänker jag ta fasta på det jag har skrivit ovan och genomföra ett fotoprojekt med en tvåa, halvklass för enkelhetens skull. Jag vill att de ska få grunden i vad fotografering innebär och därigenom få egen erfarenhet av vad ett foto kan berätta.
De ska i grupper om tre (man lär tillsammans, av och med varandra) lära sig om kamerans funktioner och användningsområden, genom att under en lektion helt enkelt få "leka" med kameran och datorn, jag är övertygad om att de i sina övriga praxis har en stor förförståelse de kan dela. Jag vill börja lägga grunden till förståelsen för ljuset betydelse för stämningar, objektets betydelse med mera. De ska få upptäcka skillnaden mellan ett "snapshot" och en planerad bild, för att se om man kan öka och minska stämningar och budskap. De ska få "pröva på" att vara nyhetsfotograf för att se hur man kan förmedla händelser på olika vis. Jag vill att de ska använda sig av media på ett sätt de kanske inte brukar, att göra egna bildkompositioner och montage av bilder de tagit i ett speciellt syfte.
Jag tänker mig att detta tar sex lektioner och mynnar ut i eventuellt en utställning med vernissage, en nättidning eller vad vi bestämmer tillsammans. Att det är meningsfullt för dem, är för mig nummer ett, det blir den stora utmaningen att få med dem på sin nivå. Alla ska kunna delta och det finns inga "rätt eller fel sätt" meningen är att man ska upptäcka kameran och dess möjligheter.
Om man ska vara ute eller inne beror på vad barnen vill och möjligheterna att lösa det. Vi börjar lektionerna med att gå igenom vad vi ska göra och varför och innan varje lektions slut samlas vi för att prata om vad som var svårt/roligt/lätt etc. och skriver upp vad vi ska göra/ta reda på tills nästa gång.
Jag tror inte det är meningen att jag ska lägga upp hela lektionsplaneringar här, för det blir lite mycket att läsa, men jag hoppas att andemeningen går fram. Fotografier har makt och de har rätt att ta del av den.
måndag 18 mars 2013
Reflektion vecka 11
Jag har ju även denna vecka "läckt" lite reflektioner, men det är nog nödvändigt för mig ibland.
I måndags talade vi bland annat om mönster, letade efter dem och funderade över dess betydelser, funktioner och tillkomst. Jag funderade över hur symboler både kan ena och splittra och hur dessa krafter lever vidare genom tider och tvärs igenom kulturer. Vår lärare menade att konstnären är en typ av forskare som tänjer på gränser, bryter ny mark men också skapar förståelse för det som varit eller det som är, det håller jag med om, även om jag tycker att det antyder att en konstnär behöver vara något mer än det den är. I så fall skulle man ju kunna säga att en forskare är en form av konstnär....men det är det ingen som verkar ha något behov av...eller? Är jag bara onödigt analytisk nu? Ja det tror jag, glöm det. Jag förstod vad hon menade, punkt slut.
Vi skulle ta med oss frågor och tankar hem för att leta efter mönster på olika platser/ställen och se dem i ljuset av dess paradigm, för vem det skapades, av vem och varför. Våra reflektioner skulle vi sedan använda på studiebesöket och senare i uppgiften vi fick. Vad som slog mig när jag gick runt och fotade mönster hemma, var att jag kunde se ett mönster i mönstren....
I måndags talade vi bland annat om mönster, letade efter dem och funderade över dess betydelser, funktioner och tillkomst. Jag funderade över hur symboler både kan ena och splittra och hur dessa krafter lever vidare genom tider och tvärs igenom kulturer. Vår lärare menade att konstnären är en typ av forskare som tänjer på gränser, bryter ny mark men också skapar förståelse för det som varit eller det som är, det håller jag med om, även om jag tycker att det antyder att en konstnär behöver vara något mer än det den är. I så fall skulle man ju kunna säga att en forskare är en form av konstnär....men det är det ingen som verkar ha något behov av...eller? Är jag bara onödigt analytisk nu? Ja det tror jag, glöm det. Jag förstod vad hon menade, punkt slut.
Vi skulle ta med oss frågor och tankar hem för att leta efter mönster på olika platser/ställen och se dem i ljuset av dess paradigm, för vem det skapades, av vem och varför. Våra reflektioner skulle vi sedan använda på studiebesöket och senare i uppgiften vi fick. Vad som slog mig när jag gick runt och fotade mönster hemma, var att jag kunde se ett mönster i mönstren....
 |
| rutigt är ju som alla vet ett ofta förekommande tema i kök, varför? |
 |
| Försöker man på ett romantiserande sätt associera till det italienska kökets rutiga dukar? Eller är det förknippat med "gammalt hederligt kroppsarbete och rutiga skjortor? Eller är det nått helt annat.... Sen såg jag att alla mina "arvegods" har kraftiga mönster och mycket färg... |
 |
| En kär samling gamla dalahästar med klassiskt mönster |
 |
| En broderad spegel från sextiotalet, med lite paljetter... |
 |
| Ett draperi från min farfar och farmor, härligt djungeltema |
 |
| Ett överkast från sextiotalet som jag tycker är så coolt! |
Vi fick tips om att titta på några filmer och den om Kaffe Fassett inspirerade mig på ett oväntat sätt! Jag har alltid haft lite svårt för mönstrade saker och tyger, antagligen ända sedan jag var liten, vilket gjorde att filmen om Kaffe blev lite av en chock för systemet; MASSOR av färg och BARA mönster! Men efter en halvtimmes tittande började jag gilla mönstren och uppskatta färgerna och tillslut förlikade jag mig med dem. Detta gav mig den kicken jag behövde och en ny vinkel; det positivt-objektiva ögat. Nu var det bara att hitta ett projekt som jag kunde ro i land.
Jag valde att bygga på tanken att göra det vi gör nu, fast med 8 till 10-åringar istället, för hade jag fått göra detta för trettio år sedan, kanske mitt förhållande till mönster och mina fördomar om dem sett annorlunda ut. Jag hade förhoppningsvis mycket tidigare sett dess betydelse och vårt behov av dem.
Att hitta egna symboler var förhållandevis lätt, men att sätta ihop dem på ett estetisk men ändå meningsfullt sätt var svårare än jag trott. Jag lärde mig att vara ödmjuk inför mönster och dess komposition, men känner att vi kunde fått mer på fötterna innan, jag har inga som helst förkunskaper och min förförståelse säkert något mindre än genomsnittet. Efter en ganska lång inledande process på det mentala planet, gick det ganska stabilt mot slutet och när jag plötsligt kände att; det här funkar faktiskt! Ja, då hade Örnen landat.
Parallellt med att jag läste om symboler, googlade och skrev, höll jag på med en presentation av arbetet i ett för mig nytt verktyg, bakvänt var ordet. Men jag var så splittrad just då, så att jobba med det andra som jag var nyfiken på, liksom fick mig lagom distraherad för att fortsätta med det jag egentligen skulle göra...
Jag gillar verkligen mönster och färg nu och har en helt annan attityd till deras sammansättning och hur man kombinerar dem med annat. Jag har blivit mer förlåtande mot mitt hem och det är för mig den största vinsten.
Jag valde att bygga på tanken att göra det vi gör nu, fast med 8 till 10-åringar istället, för hade jag fått göra detta för trettio år sedan, kanske mitt förhållande till mönster och mina fördomar om dem sett annorlunda ut. Jag hade förhoppningsvis mycket tidigare sett dess betydelse och vårt behov av dem.
Att hitta egna symboler var förhållandevis lätt, men att sätta ihop dem på ett estetisk men ändå meningsfullt sätt var svårare än jag trott. Jag lärde mig att vara ödmjuk inför mönster och dess komposition, men känner att vi kunde fått mer på fötterna innan, jag har inga som helst förkunskaper och min förförståelse säkert något mindre än genomsnittet. Efter en ganska lång inledande process på det mentala planet, gick det ganska stabilt mot slutet och när jag plötsligt kände att; det här funkar faktiskt! Ja, då hade Örnen landat.
Parallellt med att jag läste om symboler, googlade och skrev, höll jag på med en presentation av arbetet i ett för mig nytt verktyg, bakvänt var ordet. Men jag var så splittrad just då, så att jobba med det andra som jag var nyfiken på, liksom fick mig lagom distraherad för att fortsätta med det jag egentligen skulle göra...
Jag gillar verkligen mönster och färg nu och har en helt annan attityd till deras sammansättning och hur man kombinerar dem med annat. Jag har blivit mer förlåtande mot mitt hem och det är för mig den största vinsten.
söndag 17 mars 2013
Uppgift; Mönster
Ja, kära vänner, nu har snart en vecka lagts till handlingarna och en ny väntar runt hörnet. Det är väl härligt det där, att man inte kan sia om framtiden, allt är egentligen ovisst? Visste ni förresten att upplevelsen av nuet är ett moment som varar i två sekunder innan det övergår till ett bli ett minne? Jag funderar på och fascineras av tiden; hur den mäts och vem som har den. Alla pratar om att ha eller inte ha tid...är det något man kan ha eller få eller bli av med egentligen? Klockan tickar ganska högt här i tystnaden där jag skriver, sekunderna passerar...fyra sekunder är två nu, vad gjorde jag då? Vad har du för känsla för tiden?
Jag var ju sjuk under större delen av veckan och kunde därför inte se era presentationer av uppgiften, men har fått höra ett de var bra och att ni hade roligt och jag ska ta del av era bloggpresentationer så jag blir riktigt uppdaterad. Min egen uppgift blev jag tillslut ganska nöjd med , som helhet, detaljer och en del annat lämnar i övrigt att önska, men jag kan stå för helheten och tanken bakom. Den tanken var att arbeta med symboler, deras ursprung och betydelser, för att sedan skapa egna ur ett samtidskontext. Jag råkade också hoppa in på sidan för Prezi-verktyget (som jag varit intresserad av men inta fattat ett dugg) och började greja med en presentation samtidigt som jag utvecklade uppgiften, lite knepigt eftersom det ena hela tiden hängde på det andra... Men min självkänsla och inspiration ökade i takt med att jag lyckades göra vissa saker, så man kan säga att det var tack vare att jag började bakifrån som jag kom till slutet.
Jag skapade symboler för begrepp som betyder något för mig idag, problemet var snarare att det var svårt att sätta samman dem till ett mönster; det blev fult helt enkelt. Jag tog bort ett par symboler, de som var svårast att kombinera och tillslut fann jag att fyra enkla symboler kunde bilda ett mönster som liknade de man kan finna på gamla krukor från utgrävningar av döda kulturer, vilket var det jag var ute efter. Färgerna jag valde var en guldig nyans och en härlig grön som passade till, både färgmässigt och i min symbolism.
Själva presentationen är ju uppbyggd på stödord och kan behöva lite mer underlag, men den är både en beskrivning av min process, samt hur och varför jag vill göra detta med barn. Jag fattar mig kort och här finns min mönsterpresentation, håll till godo.
Jag var ju sjuk under större delen av veckan och kunde därför inte se era presentationer av uppgiften, men har fått höra ett de var bra och att ni hade roligt och jag ska ta del av era bloggpresentationer så jag blir riktigt uppdaterad. Min egen uppgift blev jag tillslut ganska nöjd med , som helhet, detaljer och en del annat lämnar i övrigt att önska, men jag kan stå för helheten och tanken bakom. Den tanken var att arbeta med symboler, deras ursprung och betydelser, för att sedan skapa egna ur ett samtidskontext. Jag råkade också hoppa in på sidan för Prezi-verktyget (som jag varit intresserad av men inta fattat ett dugg) och började greja med en presentation samtidigt som jag utvecklade uppgiften, lite knepigt eftersom det ena hela tiden hängde på det andra... Men min självkänsla och inspiration ökade i takt med att jag lyckades göra vissa saker, så man kan säga att det var tack vare att jag började bakifrån som jag kom till slutet.
Jag skapade symboler för begrepp som betyder något för mig idag, problemet var snarare att det var svårt att sätta samman dem till ett mönster; det blev fult helt enkelt. Jag tog bort ett par symboler, de som var svårast att kombinera och tillslut fann jag att fyra enkla symboler kunde bilda ett mönster som liknade de man kan finna på gamla krukor från utgrävningar av döda kulturer, vilket var det jag var ute efter. Färgerna jag valde var en guldig nyans och en härlig grön som passade till, både färgmässigt och i min symbolism.
Mina symboler i mönstret är:
Stiliserad guldhand med fingrar grupperade om två och tre: Vulkanhälsning från STAR TREK som i orginal betyder: Lev väl och frodas, och här symboliserar hoppet om andra världar som lever i fred och välstånd.
Grön cirkel: En planet som inte är hotad av växthuseffekt eller andra katastrofer
Gröna vågformationer: Stiliserade ljudvågor som symboliserar all media och den ständiga strömmen/flödet av information. Alltså EJ en grön sol ;)
Slutet öga: Symbol för att vända blicken inåt och hitta en lugn och trygg plats i sig själv.
Själva presentationen är ju uppbyggd på stödord och kan behöva lite mer underlag, men den är både en beskrivning av min process, samt hur och varför jag vill göra detta med barn. Jag fattar mig kort och här finns min mönsterpresentation, håll till godo.
onsdag 13 mars 2013
Min första Prezi!
små, små steg tar jag för att sakta smyga fram i cyberdjungeln och nu har jag har lyckats göra en presentation i verktyget Prezi alldeles själv! Men det känns i och för sig som jag tillbringar livet krypandes och smygandes för det mesta nu...det har sina sidor att börja på ny kula.
tisdag 12 mars 2013
Hitta mig själv? Då måste jag först tappas bort.
För att överhuvudtaget kunna genomföra den här uppgiften, känner jag att jag måste göra upp med mina egna tankar och känslor inför mönster, textiltryck och textiler, innan jag till fullo kan ta in någon annans.
Jag har alltid haft svårt för mönster, dels för att jag ofta finner dem röriga, förknippade med färger och ja, "för mycket" helt enkelt. Detta är säkert en olöst inre konflikt, stammande ifrån någon av min 70-talsbarndoms röd-grön-oragnea randiga allergiframkallande heltäckningsmattor eller illgula köksluckor med matchande(?)grönmelerade kakel och rödmelerade(!)golv i samma mönster...
Ja, blev ni inte lite gröna av att läsa det där har ni troligen en sund inställning till färg och form. Låt oss fortsätta; jag inser också , efter att ha tittat på en film om Kaffe Fassett, som har brunnit för detta hela sitt liv, att jag inte har den minsta passion för varken textiler (valde träslöjd i skolan) eller mönster, färger på dem eller hur man sätter i hop dem. Jag har aldrig tidigare förstått varför jag inte har några mattor hemma, eller varför jag har så svårt att hitta gardiner (jag nålar upp dem, jobbigt att ta fram symaskinen). Jag vill ju, men jag har inte passionen för det, eller intresset heller, om vi ska vara ärliga och det ska vi. Jag måste hitta en ingång i detta som kan trycka på mina knappar, och hjälpa mig omsätta det jag har fått i teoretisk kunskap de gångna veckorna, till något som är relevant i en praxis med barn.
Men efter att ha pratat med er, mina underbara "kollegor" och läst i era bloggar, känner jag ändå att detta kommer att landa någonstans, som vanligt.
Jag har alltid haft svårt för mönster, dels för att jag ofta finner dem röriga, förknippade med färger och ja, "för mycket" helt enkelt. Detta är säkert en olöst inre konflikt, stammande ifrån någon av min 70-talsbarndoms röd-grön-oragnea randiga allergiframkallande heltäckningsmattor eller illgula köksluckor med matchande(?)grönmelerade kakel och rödmelerade(!)golv i samma mönster...
Ja, blev ni inte lite gröna av att läsa det där har ni troligen en sund inställning till färg och form. Låt oss fortsätta; jag inser också , efter att ha tittat på en film om Kaffe Fassett, som har brunnit för detta hela sitt liv, att jag inte har den minsta passion för varken textiler (valde träslöjd i skolan) eller mönster, färger på dem eller hur man sätter i hop dem. Jag har aldrig tidigare förstått varför jag inte har några mattor hemma, eller varför jag har så svårt att hitta gardiner (jag nålar upp dem, jobbigt att ta fram symaskinen). Jag vill ju, men jag har inte passionen för det, eller intresset heller, om vi ska vara ärliga och det ska vi. Jag måste hitta en ingång i detta som kan trycka på mina knappar, och hjälpa mig omsätta det jag har fått i teoretisk kunskap de gångna veckorna, till något som är relevant i en praxis med barn.
Men efter att ha pratat med er, mina underbara "kollegor" och läst i era bloggar, känner jag ändå att detta kommer att landa någonstans, som vanligt.
Lev väl och frodas
måndag 11 mars 2013
På tal om mönster...
...så kommer här en länk till ett försvinnande gott sådant... och här är en till...
plus en liten lektion i rapportmönsterbygge ;-)
plus en liten lektion i rapportmönsterbygge ;-)
söndag 10 mars 2013
Reflektion efter en ganska tung vecka 10
Workshopen som inledde veckan var belysande och handlade om bildteoriers påverkan på lärares förhållningssätt och dess avtryck i "undervisningen". Det blev "hands on"-learning by doing (som för övrigt dominerar på detta underbara ställe) och vi gick ut i grupper, som hade till uppgift att ha olika förhållningssätt när vi beskrev/betraktade vår omgivning, via en bild eller nedskrivna observationer. En väldigt tydlig och bra uppgift, som kan vara en ingång till att prata om olika ämnen, begrepp, eller bilderna i sig med barn.
-Nu ska ni få höra sagan om Kobran nallen och majjen...Här tror man kanske att det kommer en spännande och annorlunda historia om just dessa figurer, men icke. Ja ni som har läst texten jag syftar på (som är ett utdrag ur ett kompendium med detta namn) vet att det är en ganska torr sak av allas vår Roger Säljö (Selander, 2003). Men den har absolut sina poänger, som när han hävdar att Skinners(1904-1990) bok om programmerade läromedel var det tristaste som gjorts sedan man uppfann tryckpressen!
Efter att ha läst texten tänkte jag på att många av de pedagogiska cd-romspelen som finns är väldigt behavioristiska i sin uppbyggnad, vilket i sin tur ytterligare befäster det (faktiskt) ensidiga perspektivet på positiv förstärkning, hos både barn och pedagoger. Det är något jag aldrig förr tänkt på; att detta,till synes enbart positiva förhållningssätt, skulle kunna vara något som i längden både bryter ner självkänslan och hämmar utvecklingen på olika sätt. Ta till exempel det här med att vi fortfarande envisas att nästan reflexmässigt säga "det var bra gjort, fin teckning,vad duktig du är etc., vi säger inte; va roligt att du prövade, vill du berätta om din bild/va fort bilen åker, eller något som inte handlar om att befästa ett önskat/accepterat beteende med ord eller gester som indikerar att man gjort "rätt", fast vi vet att vi borde det oftare.
Detta var en av de "ögonöppnare" som jag fick under veckans seminarier, som förresten var väldigt bra, genom sina öppna och konstruktiva diskussioner. Även fast ämnet "Teori och didaktiska konsekvenser" var både svårt och vi kanske hade lite för lite tid att göra det absolut rättvisa, så ledde det till många insikter. Bland annat den att jag aldrig har ifrågasatt de sociokulturella teorierna om barns lärande och utveckling, utan enbart sett alla fördelar.
På tal om fördelar så har jag här några nackdelar som jag plockade upp från veckan som gått; om man inte läser sina texter, eller förstår vad man läser, kan man inte heller dela några insikter eller bygga nya på de som borde finnas. Samt att handledning är ett underskattat och dyrbart verktyg och att frånvaron av det märks tydligare ibland, genom att bra och viktiga texter liksom "slarvas bort".
Det som verkligen har satt sina spår i mig den här veckan var de sokratiska samtalen, som genom att hitta en naturlig plats i vår klass kom att hjälpa oss bli mer medvetna samtalare med omedelbar verkan. Vi startade redan förra veckan med att delta i ett samtal lett av vår lärare. Vi var en lite för stor grupp för att det skulle vara optimalt, och det kändes, vi fick genast erfara att vi har mycket att jobba på, som grupp och på de personliga planen. Jag har lärt mig att mitt personliga mål inför ett samtal inte nödvändigt måste bli att försöka vara tyst bara för att jag pratar mycket, det blir inte produktivt för samtalet, utan jag kanske ska inrikta mig på att ställa fler adekvata frågor och ha ett ännu öppnare sinne. Jag ska tänka; vad kan jag få reda på nu som kan förändra något jag tidigare tyckt?
Enkla komihåg: Den inledande frågan ska vara inkluderande och materialet i fråga öppet, av dilemmakaraktär.
Jag vill nämna att jag verkligen gillar litteraturen i detta delmoment; Sokratiska samtal i undervisningen av Ann S. Pihlgren (2010). Hon skriver på ett lättläst och självklart sätt, som engagerar och förklarar. Det är sällan som man springer på en handbok som faktiskt känns som en handbok.
Vi skulle sedan gruppvis hålla egna förberedda samtal med resten av klassen. Vi var två grupper som hann hålla våra i torsdags. Det som var riktigt bra med dem, förutom att de var fantastiska lärotillfällen, var att de var så olika till sin karaktär. Vi hade valt två olika approach och det blev väldigt tydligt, eftersom vi genast kunde reflektera över dem. Vi är väldigt bra på att just reflektera och våga prata i vår klass, vi har från början ett tillåtande klimat som lägger en bra grund för sokratiska samtal.
Ett av samtal blev mer styrt och lite forcerat och ett blev mer öppet men stressande. Vi kunde genast se hur olika strukturer har olika påverkan och utgång på en och samma grupp, väldigt intressant och helt i linje med den sokratiska metodens process. Jag hittade en sida med en enkel förkaring av sokratiska frågor och en hel del exempel på sådana, ta gärna en titt :-)
Jag tror att jag har bidragit till vårt gemensamma lärande den här veckan, med en del insikter och frågor, men jag vet inte, eftersom att jag stundtals varit ganska förvirrad (mer regel än undantag nuförtiden...)
 |
| Överst: ljus och skugga i kol mitten: första intryckets känsla i färg underst: detaljer i blyerts plus skriftliga observationer av människor |
Efter att ha läst texten tänkte jag på att många av de pedagogiska cd-romspelen som finns är väldigt behavioristiska i sin uppbyggnad, vilket i sin tur ytterligare befäster det (faktiskt) ensidiga perspektivet på positiv förstärkning, hos både barn och pedagoger. Det är något jag aldrig förr tänkt på; att detta,till synes enbart positiva förhållningssätt, skulle kunna vara något som i längden både bryter ner självkänslan och hämmar utvecklingen på olika sätt. Ta till exempel det här med att vi fortfarande envisas att nästan reflexmässigt säga "det var bra gjort, fin teckning,vad duktig du är etc., vi säger inte; va roligt att du prövade, vill du berätta om din bild/va fort bilen åker, eller något som inte handlar om att befästa ett önskat/accepterat beteende med ord eller gester som indikerar att man gjort "rätt", fast vi vet att vi borde det oftare.
Detta var en av de "ögonöppnare" som jag fick under veckans seminarier, som förresten var väldigt bra, genom sina öppna och konstruktiva diskussioner. Även fast ämnet "Teori och didaktiska konsekvenser" var både svårt och vi kanske hade lite för lite tid att göra det absolut rättvisa, så ledde det till många insikter. Bland annat den att jag aldrig har ifrågasatt de sociokulturella teorierna om barns lärande och utveckling, utan enbart sett alla fördelar.
På tal om fördelar så har jag här några nackdelar som jag plockade upp från veckan som gått; om man inte läser sina texter, eller förstår vad man läser, kan man inte heller dela några insikter eller bygga nya på de som borde finnas. Samt att handledning är ett underskattat och dyrbart verktyg och att frånvaron av det märks tydligare ibland, genom att bra och viktiga texter liksom "slarvas bort".
Det som verkligen har satt sina spår i mig den här veckan var de sokratiska samtalen, som genom att hitta en naturlig plats i vår klass kom att hjälpa oss bli mer medvetna samtalare med omedelbar verkan. Vi startade redan förra veckan med att delta i ett samtal lett av vår lärare. Vi var en lite för stor grupp för att det skulle vara optimalt, och det kändes, vi fick genast erfara att vi har mycket att jobba på, som grupp och på de personliga planen. Jag har lärt mig att mitt personliga mål inför ett samtal inte nödvändigt måste bli att försöka vara tyst bara för att jag pratar mycket, det blir inte produktivt för samtalet, utan jag kanske ska inrikta mig på att ställa fler adekvata frågor och ha ett ännu öppnare sinne. Jag ska tänka; vad kan jag få reda på nu som kan förändra något jag tidigare tyckt?
Enkla komihåg: Den inledande frågan ska vara inkluderande och materialet i fråga öppet, av dilemmakaraktär.
Jag vill nämna att jag verkligen gillar litteraturen i detta delmoment; Sokratiska samtal i undervisningen av Ann S. Pihlgren (2010). Hon skriver på ett lättläst och självklart sätt, som engagerar och förklarar. Det är sällan som man springer på en handbok som faktiskt känns som en handbok.
Vi skulle sedan gruppvis hålla egna förberedda samtal med resten av klassen. Vi var två grupper som hann hålla våra i torsdags. Det som var riktigt bra med dem, förutom att de var fantastiska lärotillfällen, var att de var så olika till sin karaktär. Vi hade valt två olika approach och det blev väldigt tydligt, eftersom vi genast kunde reflektera över dem. Vi är väldigt bra på att just reflektera och våga prata i vår klass, vi har från början ett tillåtande klimat som lägger en bra grund för sokratiska samtal.
Ett av samtal blev mer styrt och lite forcerat och ett blev mer öppet men stressande. Vi kunde genast se hur olika strukturer har olika påverkan och utgång på en och samma grupp, väldigt intressant och helt i linje med den sokratiska metodens process. Jag hittade en sida med en enkel förkaring av sokratiska frågor och en hel del exempel på sådana, ta gärna en titt :-)
Jag tror att jag har bidragit till vårt gemensamma lärande den här veckan, med en del insikter och frågor, men jag vet inte, eftersom att jag stundtals varit ganska förvirrad (mer regel än undantag nuförtiden...)
Lev väl och frodas
lördag 2 mars 2013
Reflektion vecka 9
Att ha bildanalys på HDK visade sig vara bättre än väntat, eftersom vi arbetar både med teori och praktik i en väl avvägd form. I början på veckan startade vi lite mjukt med de teoretiska grunderna, för att sedan i workshop praktiskt skapa egna affischer med ett mer eller mindre dolt budskap baserat på det vi lärt oss. Det var svårare än man kan tro, att med collage-teknik av tidningsmaterial mana fram djup, riktningar och stämningar. Det kräver träning och som jag känner; reflektion i grupp, för att ta till vara den samlade erfarenheten och hitta "ZPDpunkter" hos varandra.
Men det som var allra roligast (och mest utmanande) var att själva skapa en liten installation som skulle väcka starka reaktioner hos betraktaren, vilka reaktioner som helst. Jag var väldigt inspirerad just då av Taryn Simons utställning "An american index of the..." som tar upp det osynliga och i bland makabra, på ett tycker jag, mjukt men ändå kompromisslöst sätt. Vi hade även sett bilder av den amerikanska fotografen Sally Mann som anses kontroversiell på många sätt, men vars bilder berör mig genom sitt starka uttryck.
Vi hade ett dygn på oss, så det skulle "poppa upp och ut" inget om i fall att eller ditt och datt.
Men det som var allra roligast (och mest utmanande) var att själva skapa en liten installation som skulle väcka starka reaktioner hos betraktaren, vilka reaktioner som helst. Jag var väldigt inspirerad just då av Taryn Simons utställning "An american index of the..." som tar upp det osynliga och i bland makabra, på ett tycker jag, mjukt men ändå kompromisslöst sätt. Vi hade även sett bilder av den amerikanska fotografen Sally Mann som anses kontroversiell på många sätt, men vars bilder berör mig genom sitt starka uttryck.
Vi hade ett dygn på oss, så det skulle "poppa upp och ut" inget om i fall att eller ditt och datt.
Det jag ville säga var att
 |
| vi är alla ett nummer bland många |
 |
| som berättar en historia |
 |
| där vi inte alltid kan se |
 |
| varför eller vem |
 |
| som är skyldig till vad... |
fredag 1 mars 2013
Reflektion vecka 8
Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg, det har varit en del att tänka på och då kanske man behöver ta en paus, jag gjorde det i alla fall.
Nog om det, vecka åtta var det ja..Jo, vi skulle ju besöka ett antal (minst fyra) utställningar med samtidskonst under veckan och det såg jag fram emot att få göra. Vi skulle även låna och läsa en bok om ett ämne vi inte hade några förkunskaper i och som vi ville lära oss mer om. Jag fastnade för en tjock bok om asiatisk samtidskonst, som är en vit plats på kartan för mig, och som jag hoppas kunna bli en ny inspirationskälla för mig. Jag håller på och läser den nu, så det blir ett separat inlägg om det;-).
På tisdagen samlades två grupper på ett café, för att snacka ihop oss lite och reflektera en smula innan det var dags för konstmuseet. Väl där splittrades vi upp i smågrupper eller gick själva, det var nog både medvetet och undermedvetet eftersom man har olika erfarenheter av att ta till sig konst. Just detta blev avgörande för mig; jag verkade inte kunna bestämma mig för om jag ville gå ensam eller med andra, så det blev varken hackat eller malet för min del, utan jag gick runt lite på måfå och koncentrerade mig för mycket på var de andra tog vägen...Jag gav mig själv inte den lugn och ro jag hade behövt för att smälta intrycken.
Och intryck blev det
Efter två utställningar i Hasselbladcenter ("An American Index" och "Strindberg") ramlade jag och Å in på två mindre gallerier, där både ägare och konstnär var närvarande. Det blev lite svårt kände jag, eftersom de såg mina reaktioner på deras verk och jag blev så medveten om mig själv och inte på ett bra sätt. Det kändes också fel att ta upp mobilen och fota, precis som om jag hellre än att köpa snålfotade deras tavlor. Jag kände mig obekväm med att göra det, även om det säkert är en normal sak att göra. Jag bryr mig om vad andra tänker, så är det.
Varför har jag gjort det jag gjort under vecka åtta? Ja, jag valde att se och uppleva sådant som jag var intresserad av och som av olika anledningar lockade mig. Det var härligt att göra en "Forrest Gump" och se vad som väntade bakom hörnet i galleriväg. Ja, ni vet citatet från filmen: "Life is like a box of chocolate; you never know what you gonna get". Det är något jag ofta tänkt på att göra, bara hitta gallerier här och där och gå in, men aldrig gjort. Där ser man.
Men mitt största misstag var att trycka in allt på samma dag, eftersom jag blev översköljd av intryck och nästan mättad innan jag hann börja. Jag fungerade som en knustorr blomkruka i fönstret som blir vattnad; jorden är så hård att allt bara rinner över...Måste ta det lite lugnare! Måste hinna reflektera emellan! Resten av veckan och några dar in på denna blev jag liksom tom inuti, tills jag hunnit i kapp mig själv. Har nu konfigurerat programmet och hittat nya uppladdningsbara batterier.
Det har sina sidor, det här med att peta och påta i sig själv. När man förutom det, ska koncentrera sig på andras bloggar, åsikter och tankar kan det bli lite överhettat. Men det är något jag ska jobba på; att hålla en lagom distans till det som kan dra för mycket ström.
Så kontentan av veckan blev; inspirerade, men med en liten varningsklocka och lite suddig i kanterna.
Nog om det, vecka åtta var det ja..Jo, vi skulle ju besöka ett antal (minst fyra) utställningar med samtidskonst under veckan och det såg jag fram emot att få göra. Vi skulle även låna och läsa en bok om ett ämne vi inte hade några förkunskaper i och som vi ville lära oss mer om. Jag fastnade för en tjock bok om asiatisk samtidskonst, som är en vit plats på kartan för mig, och som jag hoppas kunna bli en ny inspirationskälla för mig. Jag håller på och läser den nu, så det blir ett separat inlägg om det;-).
På tisdagen samlades två grupper på ett café, för att snacka ihop oss lite och reflektera en smula innan det var dags för konstmuseet. Väl där splittrades vi upp i smågrupper eller gick själva, det var nog både medvetet och undermedvetet eftersom man har olika erfarenheter av att ta till sig konst. Just detta blev avgörande för mig; jag verkade inte kunna bestämma mig för om jag ville gå ensam eller med andra, så det blev varken hackat eller malet för min del, utan jag gick runt lite på måfå och koncentrerade mig för mycket på var de andra tog vägen...Jag gav mig själv inte den lugn och ro jag hade behövt för att smälta intrycken.
Och intryck blev det
Efter två utställningar i Hasselbladcenter ("An American Index" och "Strindberg") ramlade jag och Å in på två mindre gallerier, där både ägare och konstnär var närvarande. Det blev lite svårt kände jag, eftersom de såg mina reaktioner på deras verk och jag blev så medveten om mig själv och inte på ett bra sätt. Det kändes också fel att ta upp mobilen och fota, precis som om jag hellre än att köpa snålfotade deras tavlor. Jag kände mig obekväm med att göra det, även om det säkert är en normal sak att göra. Jag bryr mig om vad andra tänker, så är det.
Varför har jag gjort det jag gjort under vecka åtta? Ja, jag valde att se och uppleva sådant som jag var intresserad av och som av olika anledningar lockade mig. Det var härligt att göra en "Forrest Gump" och se vad som väntade bakom hörnet i galleriväg. Ja, ni vet citatet från filmen: "Life is like a box of chocolate; you never know what you gonna get". Det är något jag ofta tänkt på att göra, bara hitta gallerier här och där och gå in, men aldrig gjort. Där ser man.
Men mitt största misstag var att trycka in allt på samma dag, eftersom jag blev översköljd av intryck och nästan mättad innan jag hann börja. Jag fungerade som en knustorr blomkruka i fönstret som blir vattnad; jorden är så hård att allt bara rinner över...Måste ta det lite lugnare! Måste hinna reflektera emellan! Resten av veckan och några dar in på denna blev jag liksom tom inuti, tills jag hunnit i kapp mig själv. Har nu konfigurerat programmet och hittat nya uppladdningsbara batterier.
Det har sina sidor, det här med att peta och påta i sig själv. När man förutom det, ska koncentrera sig på andras bloggar, åsikter och tankar kan det bli lite överhettat. Men det är något jag ska jobba på; att hålla en lagom distans till det som kan dra för mycket ström.
Så kontentan av veckan blev; inspirerade, men med en liten varningsklocka och lite suddig i kanterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)