Det blev en del effekter av den gångna vecka trots allt, dels fick jag tydligt se vad jag inte kan och det ledde i sin tur tankarna vidare genom hjärnans vindlande, sprakande synapser...till en ny insikt.
Jag har kommit mig själv närmre, i takt med att jag tagit bort gammalt och ovidkommande. Att jag vill skapa för att väcka, provocera eller bara för att det är roligt, står ganska klart för mig nu och jag känner att jag kanske börjar hitta en väg till det. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Om jag vill skapa för att väcka tankar, påverka någons sätt att förhålla sig och agera, bygger det ju på att jag tror att det är möjligt att förändra. Men på senare tid undrar jag om det har någon betydelse, om det går att påverka i den utsträckning att det har verklig verkan. Jag tänker här på att trots att samtidskonsten, vetenskapen - ja alla, uppmärksammar ständigt det vi ofta redan vet, "nya" sociala förhållanden, hotbilder av alla de slag mot barn, natur, djur, vår själ....men vad händer egentligen? Det är lite som om samtidskonsten blir en spegel vi gärna putsar, för att då ser det tillslut bättre ut i spegeln än det gör där vi är. Jag tror inte att vi har det i oss, att förändra vår natur, till något vi inte är men gärna vill vara. Det provokativa blir tillslut platt och verkningslöst och man behöver ta till ett tyngre artilleri för att höras, men det är egentligen ingen som lyssnar. Är det då bättre att sluta visa hur det ser ut, så att människa finge gå runt utan att känna skuld när hon ändå inte mäktar med?
Det konstiga är att jag inte blir ledsen av att tänka så här, för det för med sig en form av frihet, inget ansvar, bara lust. Det är ju grundlärare jag utbildar mig till, men är inte det en form av samtidskonstnär ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar