Måndag och tisdag upptogs av vårt grupparbete-
Uppdraget-att planera bildlektioner med utgångspunkt i hur man bedömer och pratar om barns bilder och deras kunskapsmål.
Vi hade en tanke om att det viktiga när man
börjar arbeta med bild, färg och form, är att väcka/ta vara på barns experimentlusta och nyfikenhet i ämnet, att stärka deras självbild och stötta dem i att
vara i processen (att
få ta tid att vara i processen och
respektera den).
Det kändes bra i gruppen och vi var till största delen på samma sida i boken, vi fick ett "flow" i tanken, även om det var lite svårt att få ner allt, strukturerat på ett papper. Vi valde att arbeta med färgcirkeln, snören, papper och färg, i en ganska fri form, och det gick rätt så bra. Det verkade som om vår redovisning "höll måttet", att de förstod var vi var ute efter.
Det var riktigt kul och nyttigt att se de andras redovisningar och diskussioner, även om jag helt har missat att anteckna, eftersom jag blev så inne i vad vi gjorde och därför inte har allt i färskt minne idag...Jag minns iallafall att man varken bör underskatta eller överskatta eleverna och att detta kommer med erfarenheten, men att dokumentera allt på olika sätt, både för egen reflektion och elevernas är A och O. Jag minns också "Toaormen", det var ett bra moment som man kan använda i olika kontexter.
Föreläsningarna om bildspråk, bilduppbyggnad, semiotik och bildanalys (två förel.) under tisdagen och onsdagen var otroligt relevanta, om än något knapphändiga (jag vill nästan säga torftiga), med tanke på litteraturen de behandlar och hur viktigt ämnena är för oss. Det känns som om jag vill ha mer, det fattas lite här på slutet så att säga. Jag har väntat länge på att hitta sammanhanget och nu verkar det som om jag riskerar att snubbla på mållinjen...halvtaskig metafor, men lite sann ändå.
Jag skulle vilja ha mer av workshoparna i bildanalys, så otroligt kul och utmanande att göra dem i grupp så här och att redovisa på det öppna sätt vi gör.
Jag måste träna på att systematisera, att göra analyserna metodiskt, vilken jag än väljer. Jag tror att jag börjar med den semiotiska, eftersom den lämpar sig väl för att just systematiseras i vardaglig användning (tycker jag). Panofskys är mer uppbyggd kring känslor och stämningar och passar bättre för rena konstbilder.
något senare...
Jag har ett pussel, vet inte hu många bitar det innehåller, men jag kan ana motivet, eftersom ett sammanhang börjar träda fram där jag sitter.
Att se "the big picture" är lite av vår tids gissel; vi vet att den finns där och gäckar oss, men vi har inte alltid verktygen för att se den.
Jag känner så inför stort som smått; jag grottar ner mig i detaljer och känslor, men missar det jag egentligen letar efter; sammanhanget. Det har aktualiserats nu, i slutet av kursen, där det slår mig att - nu är jag snart färdig bildlärare! Vad katten har jag egentligen lärt? Finns det tillräckligt med stoff i min hjärna att reflektera över? Det är nu jag måste backa ut ur bilden, längre bak...lite till.. och där; ett bra perspektiv uppenbarar sig. Kanske ska jag stanna och ta mig en lång titt här, försöka se min egna progression genom ett "positivfilter" och sätta
den i ett sammanhang.
Sex gånger (inkl. dessa) har jag använt ordet sammanhang i detta inlägg.
För att citera Bill eller Bull: -Sammanhang var ordet.
Vad jag lärt mig och tar med från vecka 20, är att inte vara så rädd för
att jag inte kan, utan att jag ska försöka vila i vetskapen att jag
kommer att kunna.
