tisdag 30 april 2013
Det vi inte får se...
Här kommer några provbilder av en av mina första idéer; Legobegravning. Jag vänder mig emot att vi i mångt och mycket och i bästa välmening, försöker "skona" barnen från sådant som är naturligt och kräver bearbetning eller insikt. Jag ville göra en hel serie på temat leksaker och den vanliga döden. Jag målade nya ansikten, eftersom sorg inte har sin plats i legovärlden.
Reflektion vecka 17
Ja, äntligen drar det ihop sig!
Det känns som om jag vill hoppa över den här reflektionen och sluta gå som katten kring het gröt. Men jag ska ta mitt förnuft till fånga och tänka systematiskt en liten stund till.
Veckan som gick representerade lite av ett uppvaknande, när det gäller vad jag faktiskt har gjort under hela denna tid. Jag har insett att jag har arbetat i glappet mellan vad jag ville och vad som är möjligt och att det har lett mig in på vägar till platser vars utsikter och insikter jag länge sökt.
Jag har älskat att gå på handledningarna, de har gett mig de knuffar jag behövt, både ifrån min handledare och mina kurskamrater (attans an ni varit så få, för även om det gett oss som var där mer tid, så har vi saknat era tankar).
En metafor jag har använt mig av för att stressa ner och boosta med självkänsla, är den att precis som att man i ett fotbollslag har olika positioner att spela på, så har alla sin egen unika väg och sätt att uttrycka sig på. Det är okej att spela på sin backposition även om alla beundrar och firar den fantastiske målgöraren på topp. Alla behövs för att ett lag ska fungera och alla uttryck har sin plats i samhället, så länge man gör det med hjärtat närvarande någonstans. Detta är ju naturligtvis ingen sanning, utan en idé, men den har gett mig modet att fortsätta denna blygsamma och skuggiga väg.
Jag ska sätta ihop hela min process som en liten föreläsning, inte alls vad jag hade i tankarna från början! En stort fantastiskt fototavla hade jag som ambition...Men nu är det något annat jag vill berätta, eller snarare något mer...
Jag har en serie bilder som jag vill visa, enbart för att jag gillar dem så mycket och är stolt över att jag tagit dem. Mitt problem är att de ser inte ut att vara speciellt avancerade eller svårtagna, så ingen vet vad det tagit mig att åstadkomma dem om jag inte berättar det...så det tänker jag göra, som redovisning av mitt EXIT. Ackompanjerade av lite dikter och ja, vi får se.
Det känns som om jag vill hoppa över den här reflektionen och sluta gå som katten kring het gröt. Men jag ska ta mitt förnuft till fånga och tänka systematiskt en liten stund till.
Veckan som gick representerade lite av ett uppvaknande, när det gäller vad jag faktiskt har gjort under hela denna tid. Jag har insett att jag har arbetat i glappet mellan vad jag ville och vad som är möjligt och att det har lett mig in på vägar till platser vars utsikter och insikter jag länge sökt.
Jag har älskat att gå på handledningarna, de har gett mig de knuffar jag behövt, både ifrån min handledare och mina kurskamrater (attans an ni varit så få, för även om det gett oss som var där mer tid, så har vi saknat era tankar).
En metafor jag har använt mig av för att stressa ner och boosta med självkänsla, är den att precis som att man i ett fotbollslag har olika positioner att spela på, så har alla sin egen unika väg och sätt att uttrycka sig på. Det är okej att spela på sin backposition även om alla beundrar och firar den fantastiske målgöraren på topp. Alla behövs för att ett lag ska fungera och alla uttryck har sin plats i samhället, så länge man gör det med hjärtat närvarande någonstans. Detta är ju naturligtvis ingen sanning, utan en idé, men den har gett mig modet att fortsätta denna blygsamma och skuggiga väg.
Jag ska sätta ihop hela min process som en liten föreläsning, inte alls vad jag hade i tankarna från början! En stort fantastiskt fototavla hade jag som ambition...Men nu är det något annat jag vill berätta, eller snarare något mer...
Jag har en serie bilder som jag vill visa, enbart för att jag gillar dem så mycket och är stolt över att jag tagit dem. Mitt problem är att de ser inte ut att vara speciellt avancerade eller svårtagna, så ingen vet vad det tagit mig att åstadkomma dem om jag inte berättar det...så det tänker jag göra, som redovisning av mitt EXIT. Ackompanjerade av lite dikter och ja, vi får se.
torsdag 25 april 2013
Reflektion vecka 16
Jag kikade ut genom mitt fönster, som jag alltid gör för att få en skymt av natthimlen och vad ser jag? Himlen är klar och på den hänger månen som en stor skiva av lysande cheddar! Jag greppar stativet, skruvar på kameran och kastar mig ut för en sista och slutgiltig jakt på det jag aldrig kan fånga. Hur det gick avslöjar jag i slutet på inlägget...
Under veckorna som gått har hoppet om min ögonblicksbild, som etsat sig fast på näthinnan, levt en undanskymd tillvaro i mitt medvetande. Jag har allteftersom tiden gått fått en djupare förståelse och större respekt för foto i alla dess meningar. Jag har förstått att det som behövs för att ta just DEN bilden inte mirakulöst kommer att materialiseras i mitt knä, men att jag ska göra det yttersta med det jag har och det jag kan ta till mig.
Så vad har jag då gjort?
Jag har förberett mig genom att ladda hem två bildbehandlingsprogram till efterarbetet (jag kan inte jobba i dem ännu). Jag har varit ute vid fem tillfällen på kvälls/nattetid, då det har varit gynnsamt väder och acceptabel månfas i synk, samt vid ett flertal tillfällen bara för att söka efter en bra plats att använda kvällstid. Jag har sorterat och tänkt en hel del runt mina bilder och hur jag ska använda dem och varför, där är jag inte klar ännu, även om en idé börjar ta form.
Eftersom den inte bara har varit bristen i tekniken och i kunnandet därom som har varit hindrande, utan omständigheter som att det blåser på stativet under min stund med den perfekte månen och ingen vettig människa vill ta av sig kläderna i samma kalla vind, har jag lotsat in hela projektet i en lugnare hamn, jag har helt enkelt separerat människa och måne för att fånga känslan jag är ute efter; något både lockande och tragiskt - mitt EXIT mot något annat.
Det lustiga är att mina bilder inte kommer till på det sätt jag eftersträvar; otroligt genomtänkta och precisa, utan de flesta bara händer, antingen utlösta av en spontan känsla/tanke eller resultatet av att förutsättningarna vid tillfället är så tvingande.
Jag ska ge ett par smakprov på både framför och bakom kameran, i ett försök att illustrera
Vad det gäller den andra delen av "Lunatic", den mänskliga delen, så blir det en överraskning tror jag. Det känns så nu i alla fall, för det hänger i hop med hur jag väljer att gå vidare med detta, men processen har tagit en allt större plats och tydligt markerat för mig att den ska ha spotlighten i detta projekt och i presentationen av det, processen har blivit projektet...
Vad det gäller bilderna jag tog i kväll, kan jag avslöja att de inte blev så fantastiska som jag hoppats, men att jag i min bestämda iver och språngmarsch till andra sidan skogen tillslut gjorde det; jag hittad den ultimata platsen och den ultimata månen! Tråkigt för mig då att det var svinkallt och så blåsigt så stativet skakade och ingen som kunde posera eller hjälpa mig att rigga för nått. Men det gör inget, för jag gjorde det jag föresatt mig att göra; hitta bästa platsen för bilden och ta en bild av fullmånen där, trots att det är läskigt och lite skrämmande att vara själv i mörkret. Men nu är mörkret förlåtet och vi är kompisar igen.
Under veckorna som gått har hoppet om min ögonblicksbild, som etsat sig fast på näthinnan, levt en undanskymd tillvaro i mitt medvetande. Jag har allteftersom tiden gått fått en djupare förståelse och större respekt för foto i alla dess meningar. Jag har förstått att det som behövs för att ta just DEN bilden inte mirakulöst kommer att materialiseras i mitt knä, men att jag ska göra det yttersta med det jag har och det jag kan ta till mig.
Så vad har jag då gjort?
Jag har förberett mig genom att ladda hem två bildbehandlingsprogram till efterarbetet (jag kan inte jobba i dem ännu). Jag har varit ute vid fem tillfällen på kvälls/nattetid, då det har varit gynnsamt väder och acceptabel månfas i synk, samt vid ett flertal tillfällen bara för att söka efter en bra plats att använda kvällstid. Jag har sorterat och tänkt en hel del runt mina bilder och hur jag ska använda dem och varför, där är jag inte klar ännu, även om en idé börjar ta form.
Eftersom den inte bara har varit bristen i tekniken och i kunnandet därom som har varit hindrande, utan omständigheter som att det blåser på stativet under min stund med den perfekte månen och ingen vettig människa vill ta av sig kläderna i samma kalla vind, har jag lotsat in hela projektet i en lugnare hamn, jag har helt enkelt separerat människa och måne för att fånga känslan jag är ute efter; något både lockande och tragiskt - mitt EXIT mot något annat.
Det lustiga är att mina bilder inte kommer till på det sätt jag eftersträvar; otroligt genomtänkta och precisa, utan de flesta bara händer, antingen utlösta av en spontan känsla/tanke eller resultatet av att förutsättningarna vid tillfället är så tvingande.
Jag ska ge ett par smakprov på både framför och bakom kameran, i ett försök att illustrera
 |
| sedd från bergsknallarna i Sillvik, då det blåser högt uppe och slutartiden är ca 15 sekunder |
 |
| vid en sjö någonstans, med 5 sekunders slutartid och skymningsljus |
 |
| samma slutartid något senare |
och lite av jobbet kring och bakom...
 |
| Mitt första försök... |
 |
| Ute och rekar |
 |
| Ett med natten |
 |
| Lite posering vid Sillvik |
Vad det gäller bilderna jag tog i kväll, kan jag avslöja att de inte blev så fantastiska som jag hoppats, men att jag i min bestämda iver och språngmarsch till andra sidan skogen tillslut gjorde det; jag hittad den ultimata platsen och den ultimata månen! Tråkigt för mig då att det var svinkallt och så blåsigt så stativet skakade och ingen som kunde posera eller hjälpa mig att rigga för nått. Men det gör inget, för jag gjorde det jag föresatt mig att göra; hitta bästa platsen för bilden och ta en bild av fullmånen där, trots att det är läskigt och lite skrämmande att vara själv i mörkret. Men nu är mörkret förlåtet och vi är kompisar igen.
söndag 14 april 2013
Reflektion vecka 15
Rent praktiskt har inte mycket hänt den här veckan. Men ändå snurrar tankarna runt i planetära banor kring något som liknar en desperat process; förberedelse, omarbetning, prioritering, förkastande, förberedelse igen, tvivel och lite handfallenhet.
Om jag ska uttrycka mig lite mer konkret, så har jag förkastat vissa element i mitt fotoprojekt. Jag ska inte ha med en person i fotot, det blir ett moment för mycket, med tanke på att vi har en begränsad tid och jag har så pass många osäkra faktorer att ta hänsyn till (väder, vind och månfaser). Men idén lever kvar och bilden kommer att bli tagen, men under andra förhållanden och förutsättningar.
Att ta bilder på ett och samma motiv men med olika inställningar är det jag övar på nu. Sedan ska jag "leka med bilderna i ett bildredigeringsprogram för att få fram önskade effekter. Jag har också sett ut den mest en gynnsamma kvällen för testfotografering "on location"den 20:e , med tanke på väderprognos och månfas, samt vet att jag troligtvis har en bra chans till fullmånefoto den 25:e, då vädret verkar vara hyfsat än så länge...men man vet ju aldrig.
Jag har lurat med mig min pappa på det här lilla äventyret, som det engelska yttrycket lyder: I did not take no for an answer.
Varför gör jag det här? Jag vill få en större förståelse för den kreativa processen och hur jag hanterar det som händer i den. Till exempel nu, när jag lider av svår prokrastinering och mina prioriteringar har mycket i övrigt att önska. Jag vet att det hade varit bra att vara i skolan där man blir mer kreativ och konsekvent, men jag vet inte vad jag kan göra med mitt projekt där...jo förresten...jag måste åka in för att få en spark där bak och se till att få tummen ur samma ställe.
Om jag ska uttrycka mig lite mer konkret, så har jag förkastat vissa element i mitt fotoprojekt. Jag ska inte ha med en person i fotot, det blir ett moment för mycket, med tanke på att vi har en begränsad tid och jag har så pass många osäkra faktorer att ta hänsyn till (väder, vind och månfaser). Men idén lever kvar och bilden kommer att bli tagen, men under andra förhållanden och förutsättningar.
Att ta bilder på ett och samma motiv men med olika inställningar är det jag övar på nu. Sedan ska jag "leka med bilderna i ett bildredigeringsprogram för att få fram önskade effekter. Jag har också sett ut den mest en gynnsamma kvällen för testfotografering "on location"den 20:e , med tanke på väderprognos och månfas, samt vet att jag troligtvis har en bra chans till fullmånefoto den 25:e, då vädret verkar vara hyfsat än så länge...men man vet ju aldrig.
Jag har lurat med mig min pappa på det här lilla äventyret, som det engelska yttrycket lyder: I did not take no for an answer.
Varför gör jag det här? Jag vill få en större förståelse för den kreativa processen och hur jag hanterar det som händer i den. Till exempel nu, när jag lider av svår prokrastinering och mina prioriteringar har mycket i övrigt att önska. Jag vet att det hade varit bra att vara i skolan där man blir mer kreativ och konsekvent, men jag vet inte vad jag kan göra med mitt projekt där...jo förresten...jag måste åka in för att få en spark där bak och se till att få tummen ur samma ställe.
 |
| -det ska tydligen göra ont när knoppar brister... |
onsdag 10 april 2013
Min ingång i EXIT
Hur ska jag då gå till väga?
Det första jag måste göra är att ta reda på så mycket som möjligt om alla komponenter och element som måste finnas med, för att kunna skapa en realistisk tidsplan att hålla mig till. Sedan kan kartlägga alla delar för sig för att få en överblick.
Exakt vad vill jag berätta? Hur komponerar jag min bild utifrån det? Vilken teknik behöver jag och hur bemästrar jag den för att få det resultat jag är ute efter? Kommer det att finnas tillgång till fullmåne och klart väder, när då? Har jag några som vill hjälpa mig, 2-3 stycken (inklusive "modellen")? Hur går efterarbetet till och hur lång tid behöver jag till det? Fundera på hur den bäst presenteras och i vilket sammanhang..
Jag har hittat en plats som jag tror ska fungera, men jag är inte säker på om jag kommer att lyckas förmedla min känsla genom linsen. De första dagsljusbilderna/skissbilderna blev platta och tråkiga, men det är väl så de ska se ut innan jag gjort något. Jag har läst en av böckerna och hittat intressanta saker i tidningarna, så jag känner att det börjar röra på sig.
 |
| Vad jag har beväpnat mig med i fas ett |
 |
| Mitt mantra för att inte flippa ur... |
 |
| ...och lite småsaker som kan vara bra att ha |
 |
| Utsikten från mitt fönster, vågar jag gå in i skogen på natten...? |
 |
| Hur jag skulle klarat mig utan denna vet jag inte |
 |
| Inför fas två... |
Sitter just nu och ser att det är becksvart ute...jag kommer inte att våga gå in i skogen i natt heller...hällvätte!
men
Här kommer några provbilder av en av mina första idéer; Legobegravning. Jag vänder mig emot att vi i mångt och mycket och i bästa välmening, försöker "skona" barnen från sådant som är naturligt och kräver bearbetning eller insikt. Jag ville göra en hel serie på temat leksaker och den vanliga döden. Jag målade nya ansikten, eftersom sorg inte har sin plats i legovärlden.
Här kommer några provbilder av en av mina första idéer; Legobegravning. Jag vänder mig emot att vi i mångt och mycket och i bästa välmening, försöker "skona" barnen från sådant som är naturligt och kräver bearbetning eller insikt. Jag ville göra en hel serie på temat leksaker och den vanliga döden. Jag målade nya ansikten, eftersom sorg inte har sin plats i legovärlden.
fredag 5 april 2013
Reflektion vecka 14
Exit- ett gestaltningsprojekt under fem veckor.
Under två dagar fick vi arbeta i skulptursalen med olika stationer, vars syfte var att starta igång oss i den kreativa processen och få oss mer bekväma i miljön. Det var riktigt kul, men svårt att vara "skapande på löpandeband" när man inte är van. Dag två var lite lugnare och man kunde känna lite "flyt" i lokalen.
Jag har tagit lite bilder på vad vi jobbade med och hur det såg ut
Under två dagar fick vi arbeta i skulptursalen med olika stationer, vars syfte var att starta igång oss i den kreativa processen och få oss mer bekväma i miljön. Det var riktigt kul, men svårt att vara "skapande på löpandeband" när man inte är van. Dag två var lite lugnare och man kunde känna lite "flyt" i lokalen.
Jag har tagit lite bilder på vad vi jobbade med och hur det såg ut
Jag lägger upp den lilla filmen på bloggen efteråt
Vi fick tillslut tematiken för våra projekt; EXIT... Inspirerat av filmen "Exit through the giftshop".
Detta får vi hantera precis som vi vill, bara vi JOBBAR! Själv låg jag vaken på natten och hade hela huvudet fullt av idéer, den ena galnare än de andra, tills jag var tvungen att stiga upp och skriva ner dem. När de väl var i säkert förvar och mitt huvud något mindre surrigt, kunde jag äntligen slappna av.
Innan jag har påbörjat eller förankrat några av idéerna kommer jag inte att skriva om dem, det känns fel och blir för rörigt för mig, men jag ska hålla allt uppdaterat när jag väl kommit igång. Gissningsvis efter första handledningen nästa vecka.
Men jag vet redan nu att jag inte ska hålla igen, för det är nog min sista chans att göra något med de här förutsättningarna och jag är ganska säker på att jag har en historia att berätta.
Reflektion vecka 13
Ja, vi har ju haft "lov" med en "kommaikappvecka" där vi kunde göra det vi inte gjort tidigare, men eftersom att jag inte släpade efter med mitt skolarbete, kunde jag njuta av en lugnare period.
Jag började istället fundera över hur jag ska tänka inför gestaltningskursen, där vi ska genomföra ett "större" projekt själva, med väldigt fria händer. Foto har ju smugit upp som en "dark horse" och konkurrerar starkt med de övriga uttryckssätten. Mina tankar har spelat runt att använda månljus i arrangerade bilder och med allt vad det innebär i form av utrustning, research och oberäkneliga natur och väderförutsättningar. Att jag överhuvudtaget funderar på detta är ett litet framsteg för mig, eftersom tålamod och tidskrävande arbeten aldrig har varit min starka sida. Men jag anar ett frö till mognad någonstans inom mig, litet, men kanske i hemlighet strävande mot himlen, som Jack och hans bönstjälk.
Jag fick ett tips om en fotograf/konstnär som har ett sätt att ta fantastiska bilder som tokinspirerar mig, han heter Gregory Crewdson och jag lämnar en länk till en film om honom, ifall någon är sugen att ta en titt. Men jag känner att hans bilder har det jag söker; magi och tragedi i synergi...
Jag började istället fundera över hur jag ska tänka inför gestaltningskursen, där vi ska genomföra ett "större" projekt själva, med väldigt fria händer. Foto har ju smugit upp som en "dark horse" och konkurrerar starkt med de övriga uttryckssätten. Mina tankar har spelat runt att använda månljus i arrangerade bilder och med allt vad det innebär i form av utrustning, research och oberäkneliga natur och väderförutsättningar. Att jag överhuvudtaget funderar på detta är ett litet framsteg för mig, eftersom tålamod och tidskrävande arbeten aldrig har varit min starka sida. Men jag anar ett frö till mognad någonstans inom mig, litet, men kanske i hemlighet strävande mot himlen, som Jack och hans bönstjälk.
Jag fick ett tips om en fotograf/konstnär som har ett sätt att ta fantastiska bilder som tokinspirerar mig, han heter Gregory Crewdson och jag lämnar en länk till en film om honom, ifall någon är sugen att ta en titt. Men jag känner att hans bilder har det jag söker; magi och tragedi i synergi...
 |
| ett litet smakprov |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)