Reflektion vecka 16

Jag kikade ut genom mitt fönster, som jag alltid gör för att få en skymt av natthimlen och vad ser jag? Himlen är klar och på den hänger månen som en stor skiva av lysande cheddar! Jag greppar stativet, skruvar på kameran och kastar mig ut för en sista och slutgiltig jakt på det jag aldrig kan fånga. Hur det gick avslöjar jag i slutet på inlägget...

Under veckorna som gått har hoppet om min ögonblicksbild, som etsat sig fast på näthinnan, levt en undanskymd tillvaro i mitt medvetande. Jag har allteftersom tiden gått fått en djupare förståelse och större respekt för foto i alla dess meningar. Jag har förstått att det som behövs för att ta just DEN bilden inte mirakulöst kommer att materialiseras i mitt knä, men att jag ska göra det yttersta med det jag har och det jag kan ta till mig.

Så vad har jag då gjort?

Jag har förberett mig genom att ladda hem två bildbehandlingsprogram till efterarbetet (jag kan inte jobba i dem ännu). Jag har varit ute vid fem tillfällen på kvälls/nattetid, då det har varit gynnsamt väder och acceptabel månfas i synk, samt vid ett flertal tillfällen bara för att söka efter en bra plats att använda kvällstid. Jag har sorterat och tänkt en hel del runt mina bilder och hur jag ska använda dem och varför, där är jag inte klar ännu, även om en idé börjar ta form.

Eftersom den inte bara har varit bristen i tekniken och i kunnandet därom som har varit hindrande, utan omständigheter som att det blåser på stativet under min stund med den perfekte månen och ingen vettig människa vill ta av sig kläderna i samma kalla vind, har jag lotsat in hela projektet i en lugnare hamn, jag har helt enkelt separerat människa och måne för att fånga känslan jag är ute efter; något både lockande och tragiskt  - mitt EXIT mot något annat.

Det lustiga är att mina bilder inte kommer till på det sätt jag eftersträvar; otroligt genomtänkta och precisa, utan de flesta bara händer, antingen utlösta av en spontan känsla/tanke eller resultatet av att förutsättningarna vid tillfället är så tvingande.

Jag ska ge ett par smakprov på både framför och bakom kameran, i ett försök att illustrera

 sedd från bergsknallarna i Sillvik, då det blåser högt uppe och slutartiden är ca  15 sekunder

vid en sjö någonstans, med 5 sekunders slutartid och skymningsljus

samma slutartid något senare

 och lite av jobbet kring och bakom...

Mitt första försök...

Ute och rekar

Ett med natten

Lite posering vid Sillvik

 Vad det gäller den andra delen av "Lunatic", den mänskliga delen, så blir det en överraskning tror jag. Det känns så nu i alla fall, för det hänger i hop med hur jag väljer att gå vidare med detta, men processen har tagit en allt större plats och tydligt markerat för mig att den ska ha spotlighten i detta projekt och i presentationen av det, processen har blivit projektet...

Vad det gäller bilderna jag tog i kväll, kan jag avslöja att de inte blev så fantastiska som jag hoppats, men att jag i min bestämda iver och språngmarsch till andra sidan skogen tillslut gjorde det; jag hittad den ultimata platsen och den ultimata månen! Tråkigt för mig då att det var svinkallt och så blåsigt så stativet skakade och ingen som kunde posera eller hjälpa mig att rigga för nått. Men det gör inget, för jag gjorde det jag föresatt mig att göra; hitta bästa platsen för bilden och ta en bild av fullmånen där, trots att det är läskigt och lite skrämmande att vara själv i mörkret. Men nu är mörkret förlåtet och vi är kompisar igen.