Fyra utställningar och en bok

Under veckan som gått (nummer åtta i ordningen) fick vi i uppgift att leta reda på och besöka minst fyra olika gallerier eller utställningar, efter bästa förmåga. 

Vi var ett ganska stort gäng som efter en kopp kaffe och lite försnack på ett kafé i gemensam trupp vandrade upp till Konstmuseet för att ta del av deras skatter, vi hade nämligen räknat ut att det skulle bli billigare om vi gick i grupp. Det föll sig så att när vi väl gått in och stod lite vilsna framför disken, tog personalen för givet att vi var en skolklass och att jag var lärare...hm, praktiskt eftersom vi då gick in gratis, men ändå;-)

Även om jag  har varit på Konstmuseet tidigare, är det alltid en överväldigande känsla med alla intryck som kämpar för att ta plats och jag liksom rusar runt alldeles i oordning...

De bilder jag hade sinnesnärvaro nog att knäppa, är inte nödvändigtvis de som gjorde störst intryck på mig, men jag har i alla fall lite att presentera för er:

"Vid köksbordet" av Bror Hjort, målad i olja 1923

"På berget, Fiskebäckskil" av Carl Wilhelmsson, målad i olja 1905-06

"I en fransk tvättinrättning" av J E Willumsen, målad i olja 1889

"På havet" av Albert Edelfeldt, målad i olja 1889
 
När jag summerar min tjurrusning i hallarna och ser på de bilder jag tagit, framträder ett mönster ganska tydligt; jag har tagit foton på tavlor som alla visar väldigt vardagliga och rustika scener ur en tuff och enkel vardag. Att fånga vardagen har inte bara lockat dagens tv-industri, utan har appellerat till konstnärer genom tiderna.
  

På Konstmuseet fanns också andra utställningar; en om August Strindberg och hans intresse för måleri och experimentell fotokonst och en amerikansk fotoutställning av fotografen Taryn Simon, om det dolda och det okända i den amerikanska verkligheten. Bägge utställningarna hanterade känsliga ämnen och hade en synlig nerv som berörde mig mer än jag först trodde, eftersom jag inte tog mig tillräcklig tid till att stanna upp och tänka efter för att förstå det på plats.

"Rosendals trädgård" är en av Stridbergs målningar som jag fastnade för, eftersom jag hade sett den förut utan att veta att det var han som målat den.  Hösten 1903 målade Strindberg trädgården vid Rosendal, som var slutmålet för hans dagliga promenader på Djurgården. Jag funderar över vilken känsla det var han ville visa. Strindberg var impulsiv och impressionistisk i sitt måleri och hans tavlor visar aldrig solsken eller fullt dagsljus. Jag är egentligen inte så förtjust i hans dem men har största respekt och beundran för hans otroliga konstnärliga bredd och den glöd han visar. Fotografierna han tagit var svåra för mig att uppskatta, eftersom de är reliker i en konst som utvecklats så mycket ur ett tekniskt perspektiv, för att inte nämna det faktum att jag inte kan något alls inom fotokonsten.

Taryn Simons bilder är provocerande, humoristiska och överraskande, men framförallt får de mig att reagera

Detta är ett fotografi av en operation i USA som ska återställa en palestinsk kvinnas mödomshinna så att hon inte ska dra skam över sin familj i sitt hemland.

Detta är ett nummer av Playboy för synskadade; Brailleutgåva...makes you think, does it not it?

Nytryckta dollarsedlar väntar på nya ägare i U.S. Treasury, Washington

Så många bra bilder och så lite plats i bloggen! 

När vi återigen gav oss i kast med den göteborska vinterkylan, hittade vi två mindre gallerier alldeles i närheten och beslöt att titta in:

Gallery & More

Ett mysigt litet galleri med både ägarinnan och utställande konstnärer på plats. Just det faktum att de var där, gjorde det svårt att känna mig bekväm med att fotografera bilderna. Jag kände mig snål och lite konstig, även efter att vi frågat om det var okej.

"Nordisk jägare"

Två underbara bilder vars skapare jag har glömt, men som jag gärna vill äga (ca 3000-4000 kr)

Galleriet hade även två utställningar av Marjan Jabinpisheh och Jahanbakhsh Toghanian, som båda två hade färgtarka och vackra uttryck i sitt måleri. Marjan arbetade med struktur i sina tavlor, medan Jahanbakhsh hade fantasi och musik som stora element.

Galleri Nils Åberg

Ett nästan helt nyöppnat galleri som just nu ställer ut konstverk av göteborgaren Carl-Magnus Elander. Han är utbildad arkitekt och tekniker och har hittat en passion för material, textur och färg, vilket man kan se i hans första utställning; "1029 TRACES"

Utställningen är ett resultat av en serie experiment där vardagsföremål fått lämna avtryck i 1029 lergodsplattor, som fossil på ett modernt sätt.

Jag tyckte om många av hans saker, men fann de en aning enahanda, kanske för att jag inte är så bevandrad i konstformen. Jag förstod av beskrivningen att han använde sig av ett spel mellan skuggor, konstellationer och upprepningar i olika former, men det var inget som berörde mig, tyvärr vill jag säga, eftersom jag såg att han lagt ner otroligt mycket jobb på alla sina verk.

För att summera dagen kan jag säga ett den gav mersmak, men att jag nog måste ta in lite i taget för att alla intryck ska få sin välförtjänta plats i mitt huvud, där det nu är lite trångt...

Bok - Contemporary Asian Art

Vi fick i uppgift att låna en bok från vårt bibliotek på HDK, en bok om något vi inte visste något om tidigare. Tanken var nog att vi samtidigt som vi bekantade oss med bibliotekets samlingar, skulle "vidga våra vyer" en smula.

Jag tillbringade en god stund med att går runt med favoriter under armen (det gamla Göteborg och sciencefiction) tills jag gav med mig och tog fram en bok med en spännande framsida och ett främmande innehåll; Contemporary Asian Art, av MelissaChiu och Benjamin Genocchio.

Den är utgiven 2003 och består av text på engelska och 235 illustrationer, varav 204 i färg. 

Bokens framsida

Nog om sådana detaljer och över till det mer väsentliga; vad jag tyckte och varför. Jag är glad att jag lånade den, för även om den har tio år på nacken så är den i allra högsta grad aktuell för mig. Den gav mig ett nytt perspektiv på samtidskonst och hur mycket den behövts och behövs i värlshistoriens olika tider. Just det här med olika perspektiv har jag fastnat för, det är något man inte kan ta för givet att det alltid finns ett utbud av. Det har alltid varit vinnarna som skrivit rapporterna och hållit talen, men vem är vinnare och vem är förlorare och vem ska man lyssna på nu när nästan alla kan höras? Vems sanning ska berättas?

Den har flera fantastiska bilder som jag vill dela med mig av, här kommer ett axplock:

Jag finner mig själv sittandes med fler frågor än jag hade när jag öppnade boken och det känns helt okej faktiskt, det är väl det som är meningen med att upptäcka nya saker.

Liten men naggande god..

En liten oansenlig länk till gallerier i vårt vintervåriga Göteborg :-D

Bara så ni vet klassen

Jag har problem med något på blogger, så jag kan inte kommentera era bloggar just nu. Jag har försökt ett par dar men det är kört. Jag vill bara säga att jag läser alla inlägg som rullar in och det är alltid lika kul att se vad ni gör. Så även om ni inte har fått någon kommentar betyder det inte att jag inte har någon.

Louise Hoffsten sjunger: Bara döda fiskar följer med strömmen.
Jag undrar: Är det så?

Reflektioner efter vecka 7

Vad har varit jobbigast den här veckan? Att jag ökar kraven på mig själv. Vi pratar hela tiden om att "var den du är" "utmana dig själv" "gör det du är bra på" "utmana dig inte bara för utmaningens skull" bla bla bla
Jag blir tokig, eftersom man helt uppenbart inte kan få bra betyg bara för att "vara den man är" och jag vill ha bra betyg. Så allt snack bara gör mig bara förvirrad "Inga rätt eller fel" -pyttsan...

Vad har varit bäst? Att få komma på en idé och genomföra den. Det var skitskönt!

Vad har jag gjort? Eftersom vi hela tiden får ett litet "assignment" samtidigt som vi har en gestaltning att jobba med, blir det två trådar som liksom löper både parallellt och ibland ihop. Det var frustrerande de första två dagarna, eftersom jag liksom gömde mig i haikun och hade svårt att fånga min idé. Men när jag försökte se de som liknande projekt och tog hjälp av haikuns avskalade uppbyggnad  för att komma åt hur jag skulle tänka, lossnade det och mina "offentliga rum" tog form i mitt  medvetande, med hjälp av Ingelas "Offentlig toalett".

Jag hade ju även denna vecka problem med mitt val av material; glasen till mina plexiglaskuber tog lång tid att göra och de var repiga, eftersom de var använda, vilket gjorde att ljuset inte reflekteras rätt och uttrycket påverkades, det såg oproffsigt ut helt enkelt. Sedan blev kuberna för tunga för att hängas upp i taket, limmet skulle inte hålla för det. Så jag får tänka om till nästa gång; materialet ska passa ihop och hålla för de förutsättningar de är tänkta att utsättas för, som tryck, fukt, värme, ljus etc. Det borde jag kommit i håg från förra veckans erfarenhet, det gör mig lite irriterad att tänka på det. Det som var positivt med att det tog tid att göra plattorna, var att jag fick mer tid till att reflektera över vad jag egentligen ville ha inuti mina rum. Jag märkte, när jag skissade, att uttrycket ändrades hela tiden, beroende på vad jag tog bort, tillförde eller omplacerade. Det var nyttigt att jag fick ta den extra tiden till att pröva mig fram, eftersom om jag hade blivit klar tidigare med plattorna, inte hade utmanat min första tanke och därmed kanske inte fått ett lika bra resultat.

Några roliga reflektioner jag gjort, angående mig själv, är att jag verkar fastna för saker om tre; treenigheten, som jag ska fundera vidare på. Sen har jag velat använda mig av "blod" i allt jag gjort hittills i kursen, det är ytterligare en sak som jag ska ägna lite tankar åt. Jag tror inte att jag är klar med "blodet" ännu, utan det kommer att dyka upp igen och då kanske rejält, så att jag riktigt får gotta mig i det. Jag kommer nog senare att relatera till detta som "min blodiga period" ;-) Ska det göras - gör det med eftertryck.

Jag tänker också på det här med handledningen som vi erbjuds, jag skulle nog åkt in och bollat  med vår lärare. Inte så mycket för att jag var osäker, utan för att jag skulle fått hjälp till hitta det lilla extra, "edgen" som jag söker, eller bara en annan sida av saken. Point taken.

Det jag ville med mina  "rum", var att visa en del av det jag ser i och runt det offentliga, väljer vi själva vad som ska vara offentligt längre, eller har vi passerat den gränsen?

En sak som jag inte var beredd på, var den känslan av antiklimax som dök upp efter att allt var klart, färdigt och presenterat; now what? Här står jag med tio kilo plexikub som jag har fyllt med mitt hjärtas svett (nej) och inser att det enda jag kan göra är att ha sönder dem...

Nu börjar jag fundera över varför jag har gjort det jag gjort och skrivit det jag skrivit och det leder vidare till större  frågor som; vill jag bevisa något för någon och i så fall för vem? Eller gör jag det helt enkelt bara för att det är roligt? Hur som haver, det var riktigt roligt att göra assignment 3-haikun. Jag kunde inget om denna konstart och hade aldrig prövat att skriva någon tidigare. Men eftersom jag sedan länge gillat att skriva och dikta, blev den här uppgiften en utmaning på ett annat plan; det tekniska och det tog jag mig an med hull och hår. Jag knepade och knåpade och efter ett par dar hade jag en liten goding redo;-) Men haikuns uppbyggnad och själva kärna, har givit mig ett ytterligare perspektiv på det avskalade och sublima. Jag skulle vilja arbeta mer utifrån det under den här våren.

För att knyta ihop säcken; fredagens presentationer av allas idéer gav mig en energi-injektion och jag imponeras av vilken bredd på kreativitet, kunskap och kompetens som finns i klassen:-D Vi borde utnyttja den bättre!

Utveckling av idé - "Offentliga rum"

I halvtid

Man har ju hört, läst och sett på tv om hur projekt i  skapande kretsar ofta råkar ut för diverse akuta problem och förseningar, som gör att man undrar varför i helvete de utsätter sig frivilligt för det. Men nu har jag själv hamnat lite i klistret, lite av mitt material är försenat. Detta gör att merparten av mitt arbete ligger på det teoretiska planet med skisser och dylikt.
Fördelen med detta är dock att jag måste hålla mig i skinnet lite och faktiskt hinna med att förankra idén i mig själv. Håller den fortfarande eller börjar den förlora sin dragningskraft? Men de senaste morgnarna har jag vaknat upp med samma vetskap och jag har aldrig förr känt den känslan i de här sammanhangen; känslan av att vara helt övertygad om att det är rätt, vad de än blir! Nu blir jag ju extra taggad av att det blir tajt på slutet eftersom det bara förhöjer upplevelsen av att skapa något; de olika delarna av processen blir så tydliga. Sen är det en viss tjusning när den fule lille Liemannen kommer med sin kalla tunga och kittlar en i nacken...
Jag visste inget tidigare om plexiglaskonst eller överhuvudtaget vilka konstnärer som jag kan inspireras av och använda som referenser till det jag gör, så nu har jag fullt upp med att leta runt på nätet och på biblioteket för att hitta det jag inte söker, det är ju det jag inte hittar...

Passar på att bifoga länkadresser till Ai Weiwei som är en av Kinas mest kända politiska och kontroversiella samtidskonstnärer. Hans verk för att hedra alle de 5000 studenter som dog i jordbävningen i Sichuan 2008, till följd av dåligt byggda skolor, har varit väldigt uppmärksammade. http://entertainmentdesigner.com/news/museum-design-news/according-to-what-an-exhibit-by-ai-weiwei-at-the-hirshhorn-museum/



-Utveckla antingen din egen idé eller någon annans. Så löd uppdraget...och alla nya, plötsliga tankar chockade mitt system, som högspänning i nervbanorna. Men när det lugnat sig lite och jag kunde jag tänka någorlunda klart, insåg att det var Ingelas projekt som berört mig mest; "Den offentliga toaletten". I mina ögon spelade den på att alla kan se vad du gör och det du sett kan du inte spola tillbaka. Jag kände att jag ville fortsätta den debatten och injicera den med mina egna tankar om offentlighet.
Hur skulle jag då göra det? Jag kom i håg mitt förra projekt, som berörde gentrifiering i tre objekt som en installation och kände att -yes, jag vill göra mer installationer, men tekniskt svårare och mer genomarbetade.
Första bilden dök upp när jag lekte med orden; "offentliga rum". En bild av ett genomskinligt rum med något som hängs ut till allmän beskådan framträdde och jag fångade den. Sedan kunde jag bygga därifrån.
Material: återanvänt plexiglas som klipps enligt mina mått och slipas och tvättas till bästa skick, samt limpistol.

Mitt problem var nu att det skulle ta två dagar  innan jag skulle få plexiglaskvadraterna klara. Under tiden funderade jag mycket fram och tillbaka på vad jag ville att de tre rummen skulle innehålla. Ett var redan helt klart i mitt huvud; Den offentliga byken, som är mitt sätt att säga att vi ständigt hänger ut/ hängs ut i det offentliga för att vädra/vädras och visa upp vår smutsiga ( i detta fallet blodiga) byk (tvätt) vare sig vi vill det eller inte. Det är väl framför allt olika media jag tänker på, men tolkningen ligger hos betraktaren.Tvätten är gjord av vitt bomullstyg och jeanstyg, med små tändsticksklädnypor fastlimmade med limpistol. 

Blodet är nagellack, men nästa gång blir det riktigt...

Hela tiden hade jag en bild av ett vardagsrum i bakhuvudet. Ett vardagsrum som skulle likna ett vanligt, där små människor skulle sitta och göra det de brukar en vanlig kväll, fast offentligt. Jag tänkte på hur vi sitter i våra hem, vissa med med fönster som går från golv till tak och med storbildsplatttv som man kan titta på från andra sidan gatan- alla ser dig när du tittar på dig själv i tv'n...med "dig själv" menar jag alla dessa underhållnings-dokumentärer: som: SOS-sommar, Tunnelbanan, Sjukhuset, Stockholm brinner, 112-på liv och död med flera. Här är det vi medborgare, vem som helst oanandes, som plötsligt har råkat illa ut på något sätt och blir till lättsmält billig (produktionsbudget) underhållning en vanlig familjekväll i februari.
Jag valde att använda Lego tillslut, det var mest en ekonomisk fråga, eftersom vi har mängder hemma;-). Men jag vet att uttrycket blivit ett annat om jag använt andra dockor och material istället, som Mattias sa;     "Det för kanske tanken till Legoland" Men samtidigt använder jag ju ett banalt och lekfullt material på ett kontroversiellt sätt... så jag håller nog på mitt Lego i just detta fall.

Det offentliga livet

Brevet tog jag med för att ytterligare förstärka bilden av något ödesbestämt, skulle kunna vara ett själmordsbrev, jag vet inte, kanske är det bara onödigt...

Tredje och sista rummet (jag fastnar hela tiden omedvetet vid tretal) tänkte jag skulle bli tomt. Som det offentliga tomrummet som finns, innan vi tillför oss själva till det. Jag ville ha en spruta med, för att visa på elementet av tvång, så jag borrade ett hål och satte den på utsidan först, för att-injicera medvetanden (legohuvuden) i tomrummet. Men min dotter (som hjälpte mig limma) tyckte att den skulle sitta inuti. Hm... tänkte jag, det blir ju också bra, eftersom det verkar finnas ett ständigt närvarande behov efter offentlighet på olika plan och man liksom suuuugs in...

Det offentliga suget

Mitt stora problem blev egentligen presentationen, eftersom jag blev försenad av mitt material hade jag inte de yttre förutsättningar jag behövde och blev, återigen, helt klart hämmad av detta i mitt uttryck. Först ville jag ju ha tre kuber hängande i taket, under varandra, liksom "svävandes" fritt. Men det gick ju helt bort, eftersom plexiglaset väger för mycket, så jag gick ut i mörkret och placerade ut dem på den mest offentliga plats jag kunde hitta och fick med hjälp av ficklampor ett litet, men otillräckligt, ljus.

Det är så uppenbart att presentationen sviker "rummen" det krävs dagsljus och en annan  placering helst  hängande eller  uppradade i ansiktshöjd.

Men överlag är jag nöjd med vad jag presterade och kommer att resonera mer i veckoreflektionen, men helt klart är att jag hade roligt undertiden :-D

Ass # 3 - Haiku om ansvar

När jag efter några timmars inledande surfande i ämnet och några trevande försök, kände jag att det var något jag inte greppade. Jag märkte genom att läsa andras bloggar, att andra hade det som jag; knepade och knåpade och slet sit hår ;-) Det bästa var när vi fick ta del av varandras alster och ge direkt feedback på försöken, då blev jag lite peppad Under några dagar låg de i bakhuvudet och skramlade, fram till i tordags då jag tog reda på lite mer och läste lite fler.

Det tog ungefär fyra dagar för att hitta den "rätta" tonen; en haiku är ju trots sitt lite enkla yttre, allt annat än just enkel. Den sätter innehållet framför formen, men har så många "riktlinjer" att det ändå blir svårt. Det  som var min "a-ha upplevelse" i detta, var när jag förstod att det handlade om att hitta orden som beskriver just den där händelsen som jag inte behöver några överflödiga ord för att beskriva känslan i... fattade man det?

Jag provade att ta en jag gjort tidigare i veckan och skalade av den; vad är det jag vill säga med den? Vilken/ vilka händelser/skeenden gömmer sig i ordet? Jag ändrade ordningen på orden och fick olika resultat, beroende på pauser och ändelser. jag märkte att ju mer avskalad jag gjorde den, ju mer fick jag vara noggrann med varje ändelse, skiljetecken, ord och dess placering. Från början ville jag vara trogen stavelserytmen 5/7/5 och räknade stavelser för glatta livet, men i min "slutgiltiga" version kände jag att den inte var betjänt av det, så det blev endast fyra stavelser i första raden. Jag gillar den för dess humor ;-)


Tjugo fingrar
sommargräsets fläckar
-gummit har fått ben


För mig finns det olika element av ansvar i denna och läsaren får själv tolka in vad den vill. Jag ser den lite överraskande delen i slutet och där finns också knorren.



  

Kalla fötter

Ja, då är det snart dags för ö-rådet. Jag vet att det inte är ett dugg på det sättet, men ändå, jag känner det lite så i alla fall :( Men det är väl bara ytterligare något jag måste jobba med.

Jag har gjort offentliga rum i plexiglas och är ja, glad att jag försökte. Lite blodad tand har jag fått tror jag.
Vad som oroar mig, är att jag inte kan presentera min idé på ett bra sätt, som jag har tänkt mig. Utan att det blir som förra gången; jag säger snabbt massa saker, men inget av det jag planerat. Jag blev klar så sent idag så att dagsljuset hade försvunnit och jag kunde inte fota där jag ville..grrr... måste få ur mig detta innan jag kan känna mig positiv igen, men det hinner komma tills i morgon.

Å så var det haikun också ja...

Halvtid i uppdrag "utveckling av idé"

Man har ju hört, läst och sett på tv om hur projekt i  skapande kretsar ofta råkar ut för diverse akuta problem och förseningar, som gör att man undrar varför i helvete de utsätter sig frivilligt för det. Men nu har jag själv hamnat lite i klistret, lite av mitt material är försenat. Detta gör att merparten av mitt arbete ligger på det teoretiska planet med skisser och dylikt.
Fördelen med detta är dock att jag måste hålla mig i skinnet lite och faktiskt hinna med att förankra idén i mig själv. Håller den fortfarande eller börjar den förlora sin dragningskraft? Men de senaste morgnarna har jag vaknat upp med samma vetskap och jag har aldrig förr känt den känslan i de här sammanhangen; känslan av att vara helt övertygad om att det är rätt, vad de än blir! Nu blir jag ju extra taggad av att det blir tajt på slutet eftersom det bara förhöjer upplevelsen av att skapa något; de olika delarna av processen blir så tydliga. Sen är det en viss tjusning när den fule lille Liemannen kommer med sin kalla tunga och kittlar en i nacken...

Jag visste inget tidigare om plexiglaskonst eller överhuvudtaget vilka konstnärer som jag kan inspireras av och använda som referenser till det jag gör, så nu har jag fullt upp med att leta runt på nätet och på biblioteket för att hitta det jag inte söker, det är ju det jag inte hittar...

Passar på att bifoga länkadresser till Ai Weiwei som är en av Kinas mest kända politiska och kontroversiella samtidskonstnärer. Hans verk för att hedra alle de 5000 studenter som dog i jordbävningen i Sichuan 2008, till följd av dåligt byggda skolor, har varit väldigt uppmärksammade. http://entertainmentdesigner.com/news/museum-design-news/according-to-what-an-exhibit-by-ai-weiwei-at-the-hirshhorn-museum/

Combat mode

Det hjälpte! Jag gav den ett ultimatum; samarbeta, annars läser jag Tolstoj igen! Plötsligt knäpper det till och jag ser det framför mig...det är ett som man säger i reklamteve; halleluja moment.

Jag spinner vidare på tanken om offentlighet och frivillighet/tvång. Det kommer förhoppningsvis att landa nånstans;-) Material: Plexiglas, limpistol, tidningar, dockor, en passande färg.Till att börja med i varje fall.
En liten haiku som avslutning:
Trillar, trillar ner
blank rund häcklade naken
liten idé nu!

Kurragömma

Det var nästan inte bra att vi fick haiku ass. samtidigt som vi ska träna "utveckling av idé" samma vecka. Jag tror att mina tankar och idéer springer och gömmer sig när jag är upptagen med dikter. Fast jag istället borde leta efter dem skyller jag på haiku. Sitter pösig i sängen och får inte ur de satans verserna (haha, ordvits) ur mitt medvetande. Tror att jag lurar mig själv när jag säger: "Tänk inte så mycket"... men googlade nu lite på hjärnans funktioner och kommer fram till att de båda halvorna inte samarbetar. Från Wikipedia:

   "De bägge halvorna kommunicerar och samordnar sig via hjärnbalken, men i speciella försök kan deltagare med talet (vänster hjärnhalva) svara på ett sätt men med en pekning (höger hjärnhalva) ge ett annat svar. Visar man olika bilder att para ihop kan vänster hjärnhalva para ihop en prinsesstårta med en sked medan höger hjärnhalva av formskäl hellre parar ihop tårtan med ett plommonstop!"

Får nog ägna lite tid åt att försöka lösa detta, istället för att hänga här. Som Picard säger; Make it so!

It`s a haiku frenzy raising

När jag läser våra bloggar slås jag av hur fantastiskt taggade vi blev av Ass # 3 (på olika sätt dock), geniknölarna verkar glöda på flertalet och det som kommer ut är bra!
Själv har jag har alltid gillat Tomas Tranströmers dikter, men har aldrig läst hans haiku förut...jag har i alla fall inte varit medveten om att de har varit haiku.
Jag tycker om de ofta mörka tonerna och i uppmålandet av scenerna känner jag hans styrka. '

Vi pratar i skolan om att söka sin stil, att hitta inspirationer och referenser till det vi gör och i Tranströmer kan jag känna mig hemma, jag vill tala hans språk...
Men i det här uppdraget ska man kanske som vanligt försöka utmana sig mer, skruva till det ännu lite grand och hoppa jämfota över bekvämlighetszonen. Tänkte försöka med klurig humor, eftersom jag lätt blir lite mörk och tung i mitt uttryck.
Det är svårt det här, att hitta nya sidor av sig själv samtidigt som man ska utveckla de befintliga. jag blir väldigt trött av allt det här kännandet hela tiden och förstår att det är många som känner så. Men det är nog viktigt att inte "stänga av" när det blir jobbigt/känsligt/rörigt, utan att acceptera att "just nu ser det ut så i mitt liv" för det är en del av processen, leran är kladdig innan den stelnar.
(Här är förresten länken till Tranströmers haiku)

Ojojoj...

Plötsligt älskar jag att skriva haiku och inser att detta naturligtvis också kommer att bli ett problem. Känner den sedvanliga lilla fixeringen klia i ryggraden och förstår att det här med en dikt är kört, det kommer att bli svårt att välja, får väl ha en liten "Universityhaikucontest" och låta er välja åt mig ;-)



Fast...det skulle ju kunna vara så att jag lyckas själ..nä inte en chans.
(smakprov finns på Upphittat)

Ass # 3- Skriva en Haiku om ansvar...

Några regler och rekommendationer kan man hitta på till exempel: Svenska Haikusällskapet.
Det ska bli härligt att försöka skriva något som på samma gång som det är avskalat och kontrollerat kan vara så otroligt kärnfullt. Den som lever får se...

Förändring i Det Offentliga Rummet

Uppdraget den här veckan består av att göra något i/med det offentliga rummet, där utgångspunkten är något jag vill förändra, antingen i Frölunda som stadsdel eller hur människor interagerar i den. Tankar susar förbi och vägrar låta sig fångas. Tur att jag har övat hela veckan på att ssuurrffaa, nu har jag inga problem med inspirationen (ironi), jag lider nog av överispiration dess värre och behöver kureras; måste läsa Fjodor Dostojevskijs Brott och straff nu genast.

Vad har jag gjort som är värt att reflektera över? Allt, kan jag tro.
Uppgift: vad vill jag förändra i det offentliga rummet, varför, och hur? Jag tänkte länge på detta. Tillsammans diskuterade vi, blev entusiastiska och förkastande, allt i ett rasande tempo som gjorde oss snurriga. Tillslut fastnade jag vid tanken att göra något enkelt och utgå i från mig själv, samtidigt som jag ville försöka frångå mitt analyserande och överarbetande förhållningssätt. Kottar fick bli mitt vapen i denna lilla uppgörelse. Den ursprungliga idén bestod i att bygga "en kotte av många", som skulle symbolisera det jag ville förändra;vår medvetenhet om vi är alla individer i en helhet, som vi faktiskt behöver.

Jag började med att gå ut i skymningen (så korkat!) för att desperat försöka urskilja små lövbetäckta, fastfrusna kottar (lärdom; planera med hjärnan) för att sedan tacksamt ta emot makens råd; att sakta torka dem i ugnen. När de sent på kvällen var torra, använde jag min nyinköpta limpistol (lärdom; känn dina verktyg och ditt material om du har ont om tid). Efter att ha insett att det var svårare att limma ihop kottar som skulle likna en stor än jag trott, tänkte jag; kör på, gör det du har lust med! Det blev tillslut tre mindre skapelser; Kotteriet: en tätt sammansluten grupp av kottar, Kottstruktionen; kottarna som är på väg att skapa något, Kottastrofen; ett utbombat skal, en potentiell ny mark. Detta förde mina tankar till det vi tidigare berört; gentrifieringen av bostadsområden och samhällen. Jag kände då att det var det jag vill förändra, på ett subtilt sätt, att kanske få någon att reflektera över vad som sker runt dem och varför. På morgonen upptäckte jag att kottarna förändrats under natten och "blommat ut", vilket inte passar bra ihop med limmade strukturer...

Min placering var jag faktiskt väldigt nöjd med. Eftersom jag ville göra en typ av installation som jag skulle lämna kvar, kände jag att det var väsentligt att den blev bra. Jag tänkte att om jag placerar kottarna i sin naturliga miljö (det fanns inga tallar) under ett träd, blir det kontrasterande att "kottarna gör något de annars inte gör under ett träd" Att det skulle vara vid Kulturhuset tyckte jag gav en liten förhoppning om att de skulle få bli kvar. Det tog ganska lång tid att hitta rätt känsla och jag förbannade det dåliga ljuset (lärdom: har du ont om tid är det många faktorer du inte kan påverka) men det blev ett hyfsat resultat ändå.

Mitt sätt att berätta detta genom kottarna var, ser jag nu, väldigt subtilt och kanske obegripligt, det vet jag ju inte, eftersom jag inte har fått någon direkt respons på det. Men jag tänker att det är så det fungerar med den typ av installation som jag gjorde, den är inte slående eller provokativt. Den kan passera obemärkt. Då funderar jag vidare och inser att det är det jag gillar; att det jag säger eller gör inte alltid är uppenbart, utan att någon plötsligt ser det de inte väntade sig på en plats de inte trodde, som en liten överraskning. Lärdom : Jag trodde att jag sträckt mig långt i detta och tryckt mig fram, men i stället har jag vandrat på kända stigar i okända skogar. Hm...

Kottsruktionen, Kottastrofen och Kotteriet

Placeringen på en mur under ett träd

Min favorit

Strävande kottar i ett fruset ögonblick

På tal om forum

Nu har jag kommit dithän att den närmsta omgivningen är sonderad och de största hindren undanröjda. När smekmånaden är över kan ett stilla lugn kännas och en trevande tystnad infinna sig. Men istället känner jag att fingrarna vill spela sin pekfingervals på tangentordet och vips; en ny blogg blinkar trotsigt mot mig med bildskärmens blåvita ljus. Välkommen. Jag döper dig härmed till: Upphittat  i den eviga eterns namn.

Här lägger jag bara upp olika typer av texter som jag själv har skrivit och vill dela med mig av. Alltså mitt eget skrivarforum. Att jag inte tänkt på det förrän nu? Tja, har man fördomar kan man behöva lite hjälp för att tvingas att se bortom dem...

Till himlen når ingen Iphone

Tack SVT för att jag kunde se detta program utan reklamavbrott. Det finns trots allt skeenden som förtjänar ödmjukhet och respekt.

Några rader om samtiden

Kattguld

Kattguldet glimmar förrädiskt och skönt
Det lockar och kittlar och viskar
Kom kom låt dig vaggas av mig
Så gärna så lätt allting kan bli

Alla gick de och ingen sågs mer
Ensam står jag kvar där jag var
Hur än jag önskar tiden var min
Inget kan löpa tillbaka

En glipa i väven en reva blir
Lappar lagar inget mönster finns kvar
Sargade vackra på kö de står
Tiggande bedjande ångrande

Tick tack tiden är slut
Vända mot ekot vi lyssnar
Men ekot dör som kattguld glimmar
Bort i stoft och inget


Av Agneta Axelsson

Det Offentliga Rummet

Uppdraget den här veckan består av att göra något i/med det offentliga rummet, där utgångspunkten är något jag vill förändra, antingen i Frölunda som stadsdel eller hur människor interagerar i den. Tankar susar förbi och vägrar låta sig fångas. Tur att jag har övat hela veckan på att ssuurrffaa, nu har jag inga problem med inspirationen (ironi), jag lider nog av överispiration dess värre och behöver kureras; måste läsa Fjodor Dostojevskijs Brott och straff nu genast.

Här finns en röst om det offentliga rummet., en bland många, och här kommer en till...från Konstfrämjandet. Den handlar mer om vem som får påverka och varför och vill föra konsten närmre människornas vardag. En artikel i GP från den 13 juni 2012 ger några exempel på kontroversiell och offentlig konst från en utställning på Kulturhuset i Stockholm.

Ass # 2 - om andan faller på

Använd den här länken om du är: Sugen på nått gott och är Stålmannen eller bara snuskigt rik och har en egen jet för att se vad olika restauranger runt om i världen har att erbjuda i kväll eller vad du nu har lust till ...Och den här om du behöver lite förströelse eller inspiration. En sida om ord, ordspråk, citat och lite av varje.

Ass # 2 Graffiti for your home

Nu har jag fått en idé; riktig graffiti hemma på väggen. Ska bara leta reda på någon som är villig att göra detta, kanske någon på skolan? Jag blev inspirerad av den här sidan:
http://www.photowall.se/photo-wallpaper/classic/art/street-art?gclid=CO-Ylb_vmbUCFW12cAodoSIAqQ är en länk till photowall som visar exempel på olika specialtapeter som kan spegla ens personlighet och /eller intresse.


Jag hittade också en länk till ett forum för ett ämne som jag känner för och som påverkar många människor:
http://www.bipolarna.se/ är en länk till ett forum för personer som lider av bipolär sjukdom eller känner någon som gör.

Ass # 2 ;.)

Hittade en kul sida som säljer skruvade saker, kanske något för dig?

http://www.incrediblethings.com/


Om saker som kan vara både, eller bara, konst och konstigt...

Barnfattigdom?

Ett program i serien Ur Samtiden i SVT.

http://urplay.se/Produkter/161531-UR-Samtiden-Barnfattigdomens-manga-ansikten-Att-fanga-barnens-perspektiv#innehall

Om vanliga barn i Sverige idag och deras perspektiv på förhållanden de lever i.

Need for feed?

Har suttit med laptopen på magen (det är så det blir efter en stillasittande höst) och surfat intensivt ett par timmar. Känner mig nu stressad och lite trött i ögonen och inte motiverad för fem öre längre. Har nog blivit mätt på information för litet ett tag framöver, behöver ju bearbeta det jag har sett och hört innan det blir till en enda flimrig röra.

Reflektion vecka 5

Tja, jag har ju "läckt" lite reflektioner under veckan som gått, men en sammanfattning kan ju vara på sin plats.

Jag har brottats med både uppgiften och mig själv,  tror jag vann båda fighterna. Att utmanas och erfara tar på krafterna, särskilt som jag fick börja så mycket från grunden. Vi gjorde en liknelse häromdagen, vid ett av  våra "stödsamtal"; tänk dig att du står i ett kök och får en halv gris, vad ska du göra med den? Är du bonde, kock eller lite äldre har du nog en hyfsad idé om hur det ska gå till, men är du van vid att laga till halvfabrikat i micron eller köper hämtmat några gånger i veckan är du nog inte lika bekant med processen mellan gris och köttbulle. Jag liknar mig vid en halvfabrikatsperson; förstår inte helheten och får svårt med att laga till något aptitligt av de delikata och ibland äckliga ingredienser jag blir serverad på det digitala smörgåsbordet. Men som jag tidigare sagt; stegar är till för att ta ett steg i taget till en annan nivå.

Jag kom på, efter att vi reflekterat tillsammans i fredags, att jag ska interagera mer på forum eller plattformar, även om det ärr motsträvigt eftersom jag finner det märkligt att kommentera personer som inte betyder något för mig. Det beror nog på att jag är en telefonperson uppväxt på åttiotalet då vi kunde sitta i timmar i telefonen med en bästis och bara hänga. Jag sa vad jag tyckte och tänkte till de som betydde något för mig, det var deras åsikt som räknades. Om de frågade mig något var det för att de var genuint intresserade av svaret och jag behövde aldrig undra över deras motiv eller om någon annan skulle kasta sig in i samtalet.

Till sist:
-Jag gillar att blogga, det verkar faktiskt vara ett bra forum för mig, när jag använder det på mitt sätt.
-Vi är alla olika och ska använda oss av den olikheten för att berika varandra, genom att vara oss själva.

Reflektion över Rummets betydelse

Rummet kan det ta tid att lära känna,
det kan omfamna dig om du vill

Rummet befruktas av det som sker,
och kan bli ett med dig

Rummet kan visa dig vad det är,
men du måste vilja se

Rummet behöver dig,
och låter sig användas

Vad kan du göra för rummet,
så att det kan göra något för dig?